Sverigedemokraternas hat mot HBTQI-personer är skrämmande. Det är viktigt att inte normalisera den hårda retoriken som de och deras anhängare har, skriver Saga Pilblad Hjerpe och Mika Gartelius från Miljöpartiets studentförbund Gröna Studenter.
DEBATT. Pride Month har just tagit slut och ingen har nog missat hatet mot drag queens eller att ett transkollo för barn ställdes in efter hot. Ord som ”perverst” och ”opassande” slängs runt för att beskriva drag queens och kollon för barn som reflekterar över sin könsidentitet.
Det kommer från privatpersoner – men även politiker, lokala som högt uppsatta. Sverigedemokrater vevar mot ”genusflum” i skolan, prideflaggor på allmänna platser och dragqueens som gör sitt jobb. HBTQI-frågor och -personer utmålas som en risk för barnens säkerhet, men de är inte ett hot mot barn, tvärtom behöver barn mer synlighet och acceptans för HBTQI.
Sverigedemokraterna argumenterar ofta att ”alla är jämlika”, men att verksamhet som synliggör HBTQI är vänster och skadlig. Det som kommuniceras utåt är alltså att ”HBTQI inte är okej.” Exempelvis ägnade SD:s youtubekanal Riks nyligen ett inslag åt att attackera just transkollon. I inslaget berättade programledarna i vilken stad det skulle ske och ringde upp och spelade mamma till en 5-åring. Ett axplock av kommentarerna på Facebook är ”avskyvärt och motbjudande” och ”sinnessjukt”. Det visar med all önskvärd tydlighet var SD och deras målgrupp står i frågan. Men HBTQI, som ses som skadligt och ett hot, är enbart barns rätt att vara sig själva. Att barn ska förstå att de inte är ensamma om att ha funderingar kring könsidentitet. På vilket sätt är det skadligt?
Det är ett motsägelsefullt ”tänk på barnen” — där barnen ska skyddas från att vara sig själva. Faktum är att HBTQI-personer statistiskt sett mår sämre än gemene person. MUCF:s rapporter pekar på att det snarare behövs fler transkollon och mötesrum för att värna om ungas psykiska hälsa. Siffrorna är dystra: forskning pekar bland annat på att självmordstankar är runt fyra gånger så vanligt bland unga HBTQI-personer jämfört med jämnåriga. Så vad hände med att tänka på barnen? Och i fallet med hoten, hur mycket tryggare blir barnen av att hotas, eller se någon annan bli hotad?
Den logik som ofta råder är att ”så länge som det är asexuellt är det acceptabelt”, eftersom ”ingen ska veta vad som sker i sängkammaren”. Frågan är bara när drag queens berättar om sex på en sagostund, eller kolloledaren ser ett barn i ögonen och säger ”nu är du trans”. Självklart ska barn aldrig sexualiseras eller exponeras för saker som är opassande, men att få se en drag queen läsa sagor eller låta dem skriva namnlappar med namn de vill ha är inte att sexualisera dem. Snarare är det en möjlighet för barnen att reflektera över hur de ser på sig själva och vilka de är. Syftet med dessa kollon och sagostunder är inte att pressa barnen till att ”bli” trans.
I slutändan handlar diskussionen inte om barnen, utan om en syn på HBTQI-personer som hotfulla och smutsiga. Det ständiga hatet mot HBTQI-personer har blivit allt tydligare i och med att det har normaliserats i politiken. Sverigedemokraterna har gjort det tydligt att de inte gillar allt annat än cishetero-normen. Lokalt, på riksnivå, i kommunikationen utåt. Låt oss inte normalisera den hårda retoriken som de och deras anhängare har. Ska man tänka på barnen, inkluderas även barn som är HBTQI. För visst är alla barn lika mycket värda?
