Ilskan som riktas mot exempelvis klimatpolitiken och bränslepriserna grundar sig i verkliga problem, men det betyder inte att de missnöjdas analys håller. Politiken behöver mindre ängslan, mer transparens och mer opinionsdrivande, skriver Eric Brandstedt på veckans Under ytan.
Folkligt missnöje har blivit en allt viktigare politisk kraft. Det handlar om stigande elpriser, dyrare bensin, kriminalitet, invandring och om politikens handfallenhet. Internationellt syns det i så väl stora protester (de gula västarna) som i politiska missnöjesröster (Trump och brexit). Även i Sverige har det fått en allt större plats i politiken, inte bara i sociala rörelser som Bränsleupproret utan också i politiska partier. Missnöjets nya politiska ställning hänger samman med, men kan inte reduceras till, den samtida populismens framsteg.
Det har alltid funnits ett motstånd mot stora samhällsförändringar. Det har vissa gånger försenat eller förhindrat samhällsförändringar, men också varit något som politiker kunnat ignorera eller manövrerat runt. Om politikens styrts av att alla skulle bli nöjda så hade aldrig grundläggande infrastruktur som väg-, el- och järnvägsnät kunnat byggas ut, den moderna demokratin kunnat införas eller välfärdsstaten utvecklats.
Politikens uppgift
Nu har en övertygelse om att politikens ansvar faktiskt är att reagera på allt missnöje fått fäste både bland väljare och folkvalda. Det antas vara politikens uppgift att respondera, antingen genom att dra tillbaka kritiserad politik eller kompensera för upplevda förluster. Ett aktuellt exempel är hur utgångspunkten för den politiska diskussionen om de kraftigt stigande elpriserna har varit en fordran om en generell kompensation. Ett annat exempel är hur de höga bränslepriserna som blev en viktig valfråga och politiska partier tävlade om vem som kunde sänka dessa mest.
Men är dessa svar på missnöjesyttringar så självklart politikens uppgift? Vilken är grunden och rättfärdigandet för missnöjets politik?
Ett svar är pragmatiskt och pekar mot demokratins fundament. När det finns ett utbrett missnöje mot politiska förslag eller inriktningar blir de svåra att genomföra. Det går inte att genomföra omställningen till en fossilfri framtid om den förda politiken återkommande leder till ett utbrett missnöje. Detta, att politik fordrar folkligt stöd, är förstås grundläggande och sunt i en demokrati.
Men politiken kan och bör inte dansa efter missnöjets pipa. För det första är konsensus inte en gångbar beslutsmetod. För det andra finns både rimligt och orimligt missnöje. Missnöjet kan indikera en orättvisa som politiken bör korrigera. Missnöjet kan också vara ett försvar för privilegier som är givna av en existerande ordning som i sig är orättvis och bör förändras, så som plantageägares motstånd mot avskaffandet av slaveriet och den tröghet som präglat kvinnans frigörelse. För det tredje så formas motståndsattityder delvis av den politiska diskursen, hur förändringar diskuteras och hur problemet förstås. Det går inte att utifrån missnöjets uttryck dra slutsatser om vilka korrigerande förändringar som krävs.
Upplevda orättvisor
För att skilja välgrundade från grundlösa klagomål och missnöjesyttringar måste de analyseras, men en faktakoll är otillräcklig. Även om det till exempel inte blivit dyrare att köra bil mot vad det var för 20 år sedan mätt som en del av disponibel inkomst så upplevs bränslepriserna som orättvist höga. Likaså upplever många som bor på landsbygden att invandring är den viktigaste förklaringen till stagnation (som Johanna Lindell och Lisa Pelling visar i Det svenska missnöjet, 2021), trots att dessa samhällen tagit emot få människor och snarare missgynnats av den ekonomiska utvecklingen i stort, växande ojämlikhet och strukturomvandlingar.
Det finns en djupare historia bakom missnöjet, som sociologen Arlie Russell Hochschild uttrycker det. I boken Strangers in their own land (2016) studerar Hochschild teapartyrörelse i delstaten Louisiana och hur de drivs av ett missnöje mot det politiska etablissemanget. Trots att folk där lider skada av den fossila industrin och många av dem är direkt beroende av statligt stöd så motsätter de sig ekonomisk omfördelning och regleringar. Bakom motståndet finns vad hon kallar för ”the deep story”, en sorts ideologi, en upplevd eller föreställd ordning där den som arbetar hårt, bryr sig om andra, är trogen sin familj, gemenskap och gudstro belönas med välstånd.
Det framstår då som orättvist att andra ”tränger sig före i kön”. Det är en berättelse om förfördelad förtjänst: status och välstånd tas ifrån de som sliter hårt och rättar sig i leden och gives till de som ”det är synd om”. Och att det är staten som gör dessa ingrepp då dess liberala rorsmän genomdriver deras vision om ett rättvist samhälle.
Detta är hur det känns, känslans politiska filosofi, som motståndskraftig mot rationella och empiriska argument. Därmed inte sagt att den är grundlös. Många av de som Hochschild intervjuar är verkligen missgynnade, lider stor skada och behandlas orättvist. Men det beror oftast inte på invandring eller klåfingriga och maktfullkomliga politiker, utan snarare på en otyglad rovkapitalism.
Samma sak är det med bränsleupproret. Vad handlar det om? På ett ytligt plan handlar det om klimatpolitiken, men också här finns en djupare historia som är viktig att förstå. Klimatomställningen upplevs som främmande och verklighetsfrånvänd, som skapad av andra och som gynnande andra. Landsbygdsbilisten står maktlös och ser på när innerstans elbilar svischar förbi. Politiken upplevs gynna andra, de som det är ”synd om” tränger sig före i en upplevd kö till status och välstånd.
Nödvändig insikt
Varför är detta viktigt att förstå? Dels för att det ger en förståelse kring vilka kompensatoriska eller förebyggande insatser som är politiskt relevanta och meningsfulla och dels för att det slår hål på missnöjets nya politik och antagandet om att allt missnöje bör bli föremål för politisk hantering. Det finns alternativ till generell ekonomisk kompensation. Det kan till exempel handla om att ändra den distributiva profilen av förd politik, tydligare informera om målsättningar och vara transparent om kostnader och att ha god framförhållning.
En annan slutsats är att politiker bör vara mindre ängsliga: driva istället för att följa opinion. Visst missnöje bör tillbakavisas, ifrågasättas och problematiseras. Det åligger till exempel politiker att visa att det inte är invandringen som är roten till alla problem på landsbygden och att bilar med förbränningsmotor inte är en rättighet. Det kan till exempel handla om att lyfta fram samhällsförändringarnas fördelar som en kontrast till ett ensidigt fokus på kostnader, så som hur vindkraft kan främja en kommuns ekonomiska utveckling eller invandringen berika samhället.
Politiska problemformuleringar kan inte hämtas färdiga från missnöjets röster utan djupare analys. Det är en nödvändig insikt för att lyckas med de genomgripande samhällsförändringar som är nödvändiga för att säkra en hållbar framtid.
