Krönikor

Kan man driva grön politik i Nato?

Under hösten arbetar vi på tankesmedjan Cogito med fredsfrågan – närmare bestämt om hur vi ska förhålla oss till det stundande svenska Nato-medlemskapet. Det förvånar kanske en del som tror att gröna tankesmedjor bara sysslar med miljöfrågor. Men fredsfrågan har alltid varit central för den gröna rörelsen.

I och med att Turkiet nu verkar släppa på sitt motstånd mot det svenska medlemskapet blir det alltmer sannolikt att även Sverige snart är medlem. Hur ska progressiva partier förhålla sig till det? Bör man kräva ett utträde? Eller försöka påverka Nato? Går det ens att göra som progressiv rörelse?
Bland gröna i länder som redan är med i Nato är det få partier som kräver ett utträde. Strategin har istället varit att försöka påverka alliansen inifrån, oavsett hur man i grunden ser på militäralliansen.

Men för att detta ska lyckas betonar många gröna behovet av bättre samordning mellan progressiva aktörer. Regelbunden samordning, särskilt inför NATO:s toppmöten och att skapa en gemensam grupp inom Nato:s parlamentariska församling skulle kunna göra stor skillnad. Just en sådan samordning bidrog exempelvis till att flera Nato-länder stod kvar i sitt motstånd mot Irak-kriget.

Gröna skulle inom ramen för Nato kunna verka för en bredare syn på försvarspolitik som inkluderar mänsklig säkerhet i stort, inte bara att skydda statens gränser. Att lyfta in klimatfrågans påverkan på säkerheten vore en naturlig sådan uppgift och att stärka det civila försvaret.

Ur ett fredsperspektiv vore dock den viktigaste prioriteringen att fortsätta arbetet i en fråga som präglat den gröna rörelsen sedan starten – arbetet för kärnvapennedrustning. Ett sådant arbete skulle skaka om det rådande militära paradigmet i grunden. Om Sverige ändå ska in i Nato, bör man ta chansen att driva frågan framåt.

Den gröna rörelsen, ofta förlöjligad för sin naiva idealism, finner sig här i en fördelaktig position. Genom att förespråka ett kärnvapenfritt Europa förändras villkoren för försvarspolitiken och rörelsen hittar en fråga att samlas kring, som har brett stöd.

Risken att bli utskrattad av de andra är förstås överhängande – det lär bli en frontalkrock med den nakna realismen i global politik. Ändå är det just här de gröna måste placera sin flagga. Ska vi vara med i Nato, en allians smidd i det kalla krigets smältdegel, bör vi protestera mot  arvet från kärnvapenkapplöpningen. En grön position kan aldrig vara att kollektiv säkerhet uppnås genom hotet om ömsesidig förintelse.

De gröna måste lobba för att Nato omvandlas till ett forum för ärliga och öppna diskussioner om hur detta kan gå till. Detta är inte en uppmaning till naivitet; det är en uppmaning till modig realism. Genom att trycka på för att alla medlemsstater ska ratificera och följa Icke-spridningsavtalet (NPT), kan villkoren för global säkerhet förändras i grunden. Att förespråka en ”No First Use”-policy vore ett bra första steg.

Att montera ner den rädslans doktrin som har överskuggat global politik i årtionden är en monumental uppgift. Men finns någon rörelse som är bättre skickad att påbörja den?

I Syre skrev Birger Schlaug tidigare en krönika om att han utropade sin tomt till en kärnvapenfri zon. En bra början tycker jag. Men om Sverige nu ändå ska gå med i Nato bör vi ha högre ambitioner än så.

MP anmäler regeringen för överfisket som dödar Östersjön.

Regeringen vill att fler ska ”återvandra” till sina ursprungsländer. En omskrivning för SD:s gamla slagord ”skicka hem dom”.