Krönikor

Med den svenska modellen får vi vackert renoverade hus utan innehåll

I förra veckan förklarade Norrköpings moderata kommunalråd Sophia Jarl att folk som tycker att stadens prisbelönta symfoniorkester även fortsatt främst bör finansieras med skattemedel bara är en ”bortskämd kulturelit”. Ett par dagar senare kom besked att Nationalmuseum kanske måste stänga, pengarna räcker inte. Efter ytterligare några dagar avslöjades att Naturhistoriska riksmuseet stänger helt på grund av akut rasrisk.

I nästan vilket annat europeiskt land som helst hade det här varit dåliga skämt. I Sverige, med vår kulturskräck och fräscha medelmåttighetstyranni, är det vi som är skämtet. 

Den förra överintendenten på Nationalmuseum jämförde i ett debattinlägg med våra grannländer. I Norge ligger budgeten för det nya Nasjonalmuseet på 900 miljoner svenska kronor per år och täcker hela verksamheten. Anslaget till Nationalmuseum å sin sida låg förra året på 254 miljoner, vilket inte ens räcker till de fasta kostnaderna. Den överlägset största posten är hyran på 119 miljoner. Hyresvärden är likaledes statliga Statens fastighetsverk. Mer än hälften av pengarna, som rimligen är tänkta att gå till museiverksamhet, slussas alltså rakt tillbaka in i statskassan.

Ytterst beror det här på den konsultfilosofi som vi i Sverige gjort till grundbalk för hela samhällsbygget där man till varje pris vill låtsas som att offentlig verksamhet sker efter marknadsmässiga principer. Någon måste sälja och någon måste köpa, om så krävs av sig själv. Därför äger inte de stora statliga institutionerna sina egna lokaler utan hyr dem av Statens fastighetsverk. SFV i sin tur ska ta ut marknadsmässig hyra av hyresgästerna, vilket bland annat ledde till att Musikaliska, Sveriges äldsta konserthus från 1877, förra året fick en hyreshöjning på 60 procent. I somras meddelade Blåsarsymfonikerna att de inte har råd och därför lämnar det anrika konserthuset för att flytta till lokaler i Nacka.

Just Nationalmuseum har dock inte marknadshyra, eftersom det är svårt att jämföra och hitta ett ”marknadspris” för den sortens lokaler. De betalar i stället något som kallas kostnadshyra till SFV. Hyran är dock skyhög ändå, på grund av den stora renoveringen av huset som var klar 2018. Statens fastighetsverk sparade inte på krutet vid upprustningen, vilket möjligen beror på att de nu får lägga över hela renoveringskostnaden på hyresgästen, alltså Nationalmuseum. 

Vi fick alltså ett vackert renoverat museihus, som tyvärr är så dyrt att själva museet inte har råd att fortsätta med sin verksamhet. Det finns fler liknande byggnader som akut behöver rustas – Naturhistoriska riksmuseet är som sagt så fallfärdigt att det är farligt att vistas i lokalerna. På Kungliga operan läcker taket och det är stopp i toaletterna och politikerna har diskuterat renovering eller nybygge i mer än ett decennium. Med den svenska modellen för kulturinstitutioner är risken dock att vi till sist kommer att få fint renoverade hus som står tomma för att hyrorna blir högre än de politiska anslagen. I jämförelse är Sophia Jarl i alla fall ärlig.

Sveriges fortsatta starka militära och ekonomiska stöd till Ukraina gör mig genuint stolt.

Samtidigt låter vi ukrainska flyktingar som kommit hit leva på 71 kronor om dagen, vilket inte ens räcker till mat.