Glöd · Debatt

Dagen då mitt björnliv slutade

En björn i en finländsk skog, en vanlig dag under sensommaren.

En sensommardag i blåbärsskogen blev den allra sista för björnen som berättar i Berit Helbergs text om licensjakten på björn i Sverige. Det började som en vanlig dag, men så kom jägarna med vapen och hundar.

DEBATT. Dagen då jag dog var jag tvungen att dö för att jag var den jag var. Jag visste inte hur jag skulle kunna vara någon annan. Jag var född som björnunge och hade vuxit upp till en ung björn som levde som en björn när någon kom för att döda mig.

Det var i en svensk skog. Jag gick som alla andra dagar, för det var en dag som alla andra. Lugn. Lite regn. En massa luft och en svag vind, i frihet. Rasslande löv, fåglarna sjöng och det fanns bär i skogen. Jag trodde att jag hade en vinter framför mig, och kroppen vet att den måste få i sig mat, för vintern är lång och jag måste sova. Så jag gick och åt bär. Det var mycket i år. Jag hade det bra och var den jag var.

Stillheten bröts långsamt av ovana ljud. Skrämmande ljud. Skräcken kom närmare och en känsla av oro smög sig på mig. Det var plötsligt inte en dag som alla andra dagar. Jag blev rädd när ljuden kom närmare. Djur som jag inte kände igen. Hundskall.

Jag ville vara i fred och gick bort från ljudet. Olusten vibrerade i kroppen. Borta var friden som kommit med lite sol och lite regn. Borta var lugnet av all luften, den svaga vinden och fågelsången, medan jag nosade efter bär och åt från buskarna. Ljuden kom från hela skogen, och jag visste inte vad jag skulle göra när rädslan blev större och större.

Jag gick över ett stort, kalt, konstigt område som genomkorsade min skog, och plötsligt blev ljuden starka. Hundar stod och skällde på mig, och jag blev rädd. Och då slog raseriet till, för skräcken gjorde att jag kände mig tvungen att försvara mig mot de här rasande varelserna som inte hörde hemma i skogen. De gick inte omkring här och var de de var medan de gjorde sig klara för vintern och var ett med naturen. De kom rusande emot mig och var arga, fast jag inte hade gjort dem något. Jag ville jaga bort dem, ville vara i fred. Det var min skog, min dag, mitt liv.

Jag sprang mot dem, såg några andra varelser i konstiga färger bakom hundarna, jag var så rasande på de gläfsande hundarna som förstörde min dag och skrämde mig, jag blev arg på allt. Jag ville jaga bort allting. Så jag slog efter allt det här konstiga som inte hörde hemma här. Att de kom och förstörde och spred skräck och fasa gjorde mig ännu mer rasande. Jag blev slagen i ansiktet. Ännu argare bet jag efter det som slog. Klöste i det. Jag ville vara i fred. Få bort dem. Ha en lugn, vanlig dag. Jag ville göra mig klar för vintern. Jag ville inte slåss, men jag hade inget val. Och de bjäfsande hundarna slutade aldrig, aldrig, luften var full av kaos.

Jag kände en skarp, stickande smärta som slog in i magen. Det var inte som ett getingstick. Det gjorde så mycket ondare, och jag gick mot den trygga skogen, det gjorde ont att gå, det skrek av smärta i kroppen och jag lade mig ner. Jag var arg, jag var rädd. Jag försökte resa mig igen. Tre–fyra gånger till kände jag den skarpa, vanvettiga, stingande smärtan slå in i kroppen.

Tills jag inte kunde resa mig mer.

Jag dog med blåbär i munnen, som jag aldrig hann svälja. Jag dog för att jag var den jag var. För att jag ville försvara mig mot något som inte hörde hemma i skogen. 649 andra sådana som jag kommer att lida precis likadant. De kommer att börja sin dag som en helt vanlig dag och vara de som de föddes till att vara. Och det kommer att bli även deras död. Att de är den de är. En björn i en svensk skog, omgiven av blodtörstiga varelser med vapen och skällande hundar, som vill döda oss för att skryta med det.

Vad finns det för stolthet i att terrorisera naturen så? Var finns stoltheten i att massakrera djur som bara är de de är? Jag hade inte gjort något fel. Jag hade inte slagit någon förrän jag blev tvungen. Nu skiner solen utan att jag ser det. Regnet faller utan att jag känner där. Luften är där fortfarande, och vinden får löven att rassla som förr. Men fåglarna sjunger utan att jag hör det.

Bara för att jag var mig själv.

Översättning från norska: Malin Bergendal