”I svåra tider måste man prioritera”, sa finansminister Elisabeth Svantesson när hon presenterade Tidöpartiernas budgetproposition nyligen. Det låter ju så klart helt sant, och det är inget större fel med citatet i sig. Men själva prioriteringarna hon syftar på ger helt klart skäl till oro.

Snart efter att hon pratat om ”det här krävande säkerhetsläget” och nämnt att “statens absolut viktigaste uppgift är att se till att svenska folket kan känna sig trygga” pratar hon om en fortsatt omläggning av migrationspolitiken. Och inte vilken omläggning som helst: det ska till fler förvarsplatser, det ska byggas återvändandecenter och återvändandearbetet ska intensifieras. Vilka delar av svenska folket är det egentligen som ska känna sig trygga i Tidöpartiernas Sverige? Uppenbarligen långt ifrån alla.  

Det är mycket i budgetpropositionen som skaver. Den sverigedemokratiska retoriken verkar genomsyra det mesta. Det som i finansministerns presentation beskrivs som ett ”allvarligt säkerhetsläge med hot mot yttre och inre säkerhet” vilket ska lösas med en ”historisk utbyggnad av rättsväsende och försvar”. Förebyggande åtgärder nämns i korthet, skolan enbart som en kort parentes. Det främsta förebyggande arbetet ska tydligen socialtjänsten göra, vilket känns underligt eftersom det i stor utsträckning är en samhällsinstitution för dem som de faktiska förebyggande insatserna inte nått. De som gynnas av den här budgeten är bilister och höginkomsttagare, inte de som är mest utsatta.

Viljan att förenkla och strömlinjeforma återfinns överallt i regeringens politik och denna budgetproposition är ett bevis för det. Säkerhet är lika med ett starkare försvar, klimatarbete är lika med nya kärnkraftverk (och sänkta bränslepriser!?), svenskar är de som antingen var svenska från början (?) eller sagt upp sin egen kultur och identitet och “assimilerat” den svenska. Den enda utbildning som behövs är den som leder till “riktiga jobb”. Förenklingarna gör det svårt att förstå vad saker egentligen betyder: vad är sann svensk kultur, och vem är egentligen svensk enligt Tidöpartierna? Vad är ett “riktigt jobb”? Hur kan man prata om både sänkta bränslepriser och en effektiv klimatpolitik i samma budget? 

Ett samhälle där människor strömlinjeformas till ”riktiga svenskar” med ”riktiga jobb” är människofientligt och i förlängningen antidemokratiskt. En demokrati hålls vid liv av en mångfald av människor, åsikter, sätt att hitta och tillgodogöra sig kunskap, att diskutera och debattera. En demokrati behöver en mångfald av sysselsättningar för en mångfald av människor. Demokratin speglar människan i all sin komplexitet. Den är full av olikheter, motsägelser, önskningar och värderingar. Centralt är att det finns en öppenhet för att alla inte är likadana, och inte heller måste tycka eller gilla samma saker. I en demokrati finns en möjlighet att mötas som människor utan att vi nödvändigtvis måste vara överens om allt. 

Tidöpartiernas budgetpropostion rör sig från ett demokratiskt samhälle till ett allt mer auktoritärt. I svåra tider väljer de att prioritera ner det som håller demokratin levande och satsar på våld och vapen. ”Det går inte att komma ifrån att det här måste göras”, säger finansministern. Men vad hon grundar den uppfattningen på är oklart. Det borde nämligen vara tvärtom: det är i svåra tider det är extra viktigt att stå upp för mänskliga rättigheter, mångfald och en stark demokrati.