”En riktig folkpartist har inget privatliv. Inte ett med kött och blod och svart humor,” skrev Dieter Strand när Per Gahrton lämnade Folkpartiet och riksdagen. Malin Bergendal har läst första delen av hans memoarer, som handlar om ett politiskt liv i en tid som mynnar ut ungefär vid folkomröstningen om kärnkraft.
Jag läser Motvalls, Per Gahrtons memoarer. Den första delen slutar när han har tagit ställning mot kärnkraft och lämnat Folkpartiet, men innan Miljöpartiet blir till. Andra delen kommer att handla mycket om det, skriver han. Han vet inte hur långt han har kvar – månader eller år – och därför är det skönt att andra delen av memoarerna nästan är klara och planeras komma ut 2024.
Med de orden kvar på näthinnan lägger jag ner boken, går in på Syres interna forum och får se att Per Gahrton har gått bort under natten. Han får aldrig se andra delen i tryck. Familjen som han har berättat så öppet och varmt om får inte ha honom kvar och samhällsdebatten får klara sig utan honom.
Det känns lite speciellt att recensera boken, men den börjar i alla fall med att en liten pojke står ensam på en balkong och lutar sig för långt över räcket för att det pirrar så intressant i snoppen. Han tappar fotfästet, men han klarar sig. Under tiden håller hans mamma på att dö, men det vet han inte ännu.
Han växer upp i en läkarfamilj i Kristianstad på 1940- och 1950-talet, med tjänstefolk och Fanny och Alexander-jular. Han vantrivs i skolan, föräldrarna tycker att han är oppositionell och hans pappa frågar ibland varför han alltid säger emot. ”Det var inte bara uttryck för en auktoritär fars irritation utan också resultat av genuin förvåning – varför ifrågasätta allting, till en början detaljer i bordsskicket, senare hela samhällsordningen.”
När politiken kommer in i hans liv börjar det med längtan efter frihet. I början är den ganska urskiljningslös, som när han är 15 år och hans FPU-grupp kämpar mot rökförbudet i skolan. Sen blir det mer genomtänkt.
Det var en tid då liberalism kunde vara både höger och vänster – många liberaler brann för frihet och allas lika rättigheter. På 60-talet var Gahrton som ung folkpartist ”särskilt kritisk mot nyvänsterns ointresse för familje-, könsrolls-, sexual-, kriminal-, drog- och åldringsvårds- och invandringspolitik, vilket allt ansågs kunna åtgärdas med ekonomisk revolution”.
När han besökte fängelset på Långholmen 1966 insåg han att kriminalvården var eftersatt. ”Högerpropagandans ’dalt med fångar’ och ’semesterfängelser’ visade sig i verkligheten vara en gammal nedgången 1800-talskåk med trånga, smutsiga celler och ständig övervakning av nyckelskramlande vakter som slog ner som hökar mot minsta regelbrott av de hunsade fångarna. Någon ’vård’ kunde inte skönjas så långt ögat kunde nå.”
Så bildades Riksförbundet för kriminalvårdens humanisering, Krum, med Hans Nestius som ordförande och Per Gahrton som en av medlemmarna. Krum drog igång en samhällsdebatt om hur fängelser påverkar människor. De var välkomna in på fängelserna och ibland ställde de upp som övervakare. En grundbult för Krum var att det inte fanns några hopplösa fall, men den goda viljan räckte inte alltid till. Gahrton beskriver med mycket humor hur det gick på tok ibland, men konstaterar att han fortfarande tror på principen.
Det är spännande att följa med på resan genom svensk inrikespolitik under några viktiga decennier. Det är mycket om det politiska spelet inom Folkpartiet, och, som han själv konstaterar, kanske mer än nödvändigt om meningsskiljaktigheter med Per Ahlmark.
Det är förresten ett sympatiskt drag att han så ofta är ogenerat självkritisk. Som om det är viktigare att se tillbaka och lära av vad som hände än att framstå som perfekt. Om folkomröstningen om kärnkraft 1980 skriver han till exempel: ”Det som i efterhand gör mej mest konfunderad är dock att jag föreslog tre svarsalternativ i en kärnkraftsomröstning: 1. Stopp och snabbast möjliga avveckling. 2. Stopp och modererad avveckling. 3. Öppet för fortsatt utbyggnad.”
När det väl blev folkomröstning innehöll även ”ja-linjen”, en avveckling av kärnkraften, men utan något stoppdatum. Det vinnande alternativet var linje 2, som riksdagen tolkade som att kärnkraften skulle avvecklas till 2010 – men då ansågs en folkomröstning från 1980 inte längre relevant. Hur som helst tänkte Per Gahrton efteråt att det hade varit rakare och ärligare med ett ja och ett nej.
Kärnkraftsmotståndet var en motvallsfråga i Folkpartiet – visserligen var många folkpartister tveksamma till kärnkraft, men inte kategoriskt emot. Att han till slut hoppade av Folkpartiet berodde på andra saker också, fast han skriver att den frågan fick honom att inse att liberalismen inte räckte till för att ”klara en radikal grön omställning med demokratiska metoder.”
Avhoppet väckte mycket uppmärksamhet, och Dieter Strand skrev i DN att Gahrton varit den enda folkpartisten som inte verkade vara gjord av plast, och att det var därför det sladdrades i riksdagskorridorerna om hans privatliv. ”En riktig folkpartist har inget privatliv. Inte ett med kött och blod och svart humor.”
Men Per Gahrton hade det, och Motvalls innehåller mycket mer än politik. Det är barndomen, familjen, släktens historia med mera. Allt han skriver om går han djupt in i, vilket gör det intressant – och mer än bara lite spretigt. Ibland funderar jag på om förlagsredaktören kunde ha föreslagit honom att ansa vissa avsnitt, men det kan ju hända att hen gjorde det och att författaren var motvalls. Vilket vi ska vara glada för.
———
Fakta
Titel: Motvalls – Med liberalismens frihetstörst i hjärtat
Förlag: Carlssons
Utgivning: 1 september
