Almedalen har slagit upp sina portar igen. Det är ett år sedan Sveriges nationella psykiatrisamordnare Ing-Marie Wieselgren brutalt knivmördades på öppen gata i Visby. Jag saknar henne med en intensitet som förvånar mig.
Vi var inte vänner på något sätt. Vi hade stött på varandra i olika sammanhang. Hon deltog i ett antal panelsamtal som jag var med och arrangerade, både i riksdagen och i Almedalen. Några månader innan Almedalen förra året hade jag mailat Ing-Marie, lite i halv affekt, över hur dåligt jag ansåg att Samordnad Individuell Plan, SIP, fungerade.
SIP är ett av Ing-Marie Wieselgrens viktigaste bidrag för att få ordning på insatser för personer som behöver hjälp från flera håll. Man kanske behöver en lösning som innebär att skolan, socialtjänsten och Barn- och ungdomspsykiatrin måste samverka, exempelvis. Hennes vision var att alla inblandade sätter sig vid samma bord och gemensamt kommer överens om vad personen behöver för stöd och sedan gemensamt bestämmer vem som bidrar med vad. “Det är inte svårt, det är bara jobbigt”, brukade hon säga i olika sammanhang och få beslutsfattare och handläggare att skruva på sig.
Jag ansåg då, och anser fortfarande, att SIP har utvecklats till att bli ett möte där det många gånger, istället för att fattas gemensamma beslut, tävlas i att få så lite ansvar för lösningen som möjligt. Mötena blir till ett tuggande av principer, uppdragsgränsdragningar och ifrågasättanden. Resultatet blir att man hellre avstår från en framdiskuterad lösning än tar på sig ansvar.
“Javisst, kan vi prata om det. Vi bokar in ett möte.” svarade Ing-Marie raskt på mitt aningen obalanserade mail. Men mötet blev aldrig av. Jag tänkte: “Snart, jag ska bara…” och månaderna gick och sedan, den 6 juli, får jag ett meddelande från en god vän med ett ord: “Oerhört!”.
Jag skrev en krönika om chocken och overklighetskänslorna här i Tidningen Syre. Jag gick på Ing-Maries begravning för jag fick det inte att gå ihop. Ing-Marie Wieselgren kan inte vara död. Det måste vara ett osmakligt och jättedåligt skämt. Hon, som var kanske den främsta i att vara tillgänglig, vara förankrad i den verklighet hon satts att utveckla. Den gladaste, mest entusiastiska och minst svamlande.
Flera gånger har jag trott att jag sett henne på någon gata i Uppsala. Hon såg liksom så vanlig ut. Betedde sig så vardagligt. Jag har höjt handen för att säga hej och sedan drabbats av sorgen över att det där omöjligt kan vara hon. Jag saknar henne och nu förstår jag kanske varför. Hon vägrade att förmedla något annat än hopp, hur sur och uppgiven man än framställde samtiden.
Theodor Engström högg ihjäl så mycket framtidstro där på Donners Plats. I den till synes ofta hopplösa kamp jag utkämpar för barn som far illa behövde jag hennes energi, hennes hopp. Du fattas mig, Ing-Marie, men tack för allt du gav. Du gav så mycket mer än jag själv förstått.
Ing-Marie Wieselgrens stiftelse.
Psykisk ohälsa.
