Thomas och Åsa vill göra något åt kärnvapenhotet – till exempel samla en fredsgrupp som kan ägna sig åt protester och information med mera. Gärna i byn där de bor. De diskuterar saken med Ida, som lovar att vara med.
En fredsrörelseby. Ida låg i sovsäcken i skåpbilens lastutrymme och såg in i huset. Thomas stod i fönstret på övervåningen och mediterade med handflatorna uppåt. Slutna ögon. En vit fläta över axeln. Han hade visat henne hur man skulle stå, kroppen skulle vara i jämvikt, och sen skulle man andas …
… och det var ju alltid bra. Själv hade hon inte tålamod. Å andra sidan kunde hon bokstavligen sitta och se färg torka och tycka att det var intressant. Det kanske också var en sorts meditation.
Thomas var ett bra ex, en bra pappa, en fantastisk farfar. Men om hon ville bilda ett fredsrörelsekollektiv med honom och Åsa, det var en annan sak. Hela idén lät bra. Orealistisk, förstås, men det var något orealistiskt som behövdes. Som ändå fungerade.
En sak som talade för idén var att tidsresetekniken inte var science fiction längre. Det var inget hokuspokus, allt skulle förstås kunna ifrågasättas, men det fanns svar. De kunde på goda grunder säga vad som skulle komma att hända i framtiden, och många skulle tro dem. Så kanske skulle de få med sig rätt många och sprida idén. Och om det var en framkomlig väg fick hon ta den.
Hon hade tackat nej till att sova inne trots att det var gott om plats. Åsa hade skrattat åt henne och sagt att hon antog att Ida ville vara i sina egna cirklar. Det var bra. De släckte ljuset där inne, och om hon nu bara hann somna innan det blev ljust …
De skulle ge det två år. Om det då fortfarande hängde ett kärnvapenhot över världen kunde de fly till Kio. Vilka och hur många och varför just de och inga andra fick utkristallisera sig vartefter. Det var kanske vansinnigt, men … Nej, det var ju inte det. Inte mer vansinnigt än något annat, och mycket mindre vansinnigt än att bara låtsas om ingenting.
På väg hem dagen därpå lyssnade hon på nyheterna. Det skramlades med vapen från Nordkorea och och en expert från försvaret sa något som lät som om lite krig var något man fick tåla. Himlen mörknade fast det var mitt på dagen. I en film, tänkte Ida, hade det ena varit en metafor för det andra. I verkligheten började det hagla precis när hon kom fram till Gnesta för att tanka.
Medan hon satt på mackens kafé med sin pappmugg med kaffe och sin stora, smetiga kanelbulle surrade mobilen till i fickan. Det var ett okänt nummer, antagligen en telefonförsäljare. Hon skulle trycka bort samtalet men slant med tummen, och så var där en röst i luren.
– Äntligen får man tag på dig! sa Lollo.
De hade umgåtts på gymnasiet, Ida och Lollo. När klassen hade grynat ihop sig i konstellationer som hängde ihop på rasterna var det de två kvar. Av någon anledning blev det de två som satt på skolfiket och spelade luffarschack ihop. Sen hade de också ockuperat hus ihop och vandrat runt på stan på nätterna och pratat ihop. Inte under någon lång tid, men intensivt.
De hade hållit kontakten lite så där, mest via Facebook. Men det senaste året hade hon övergivit Facebook litegrann.
– Ja, vad bra. Jag höll på att inte svara när jag inte kände igen numret.
Hon fick förklara att det hade varit mycket. Ellis och Harriet som hade flyttat in, och sen den märkliga händelsen med katten om natten … Var inte det en bok? Nej, det var en hund. Jonathan Safron Foer.
– Jag förstår att du har varit upptagen, sa Lollo. Jag har sett dig i teve och läst vad du har skrivit. Men nån gång kan vi väl ses live också.
Lollo hade inte bara bytt telefonnummer. Hon hade också genomlevt en massa tumult på hemmaplan, som hon berättade om medan Ida tuggade i sig sin jättebulle. Sen bytte hon ton och frågade vad Ida gjorde annars då. När hon inte gjorde tidsresor.
– Jag jobbar kvar på tidningen, sa Ida. Men just nu skriver jag en essä, och det är ju friare.
– Jaha, vad skriver du om?
Det haglade inte längre. Solen tittade fram. Se där, vädret var ingen metafor. Ja, vad skrev hon om?
– Varför kärnvapnen måste stoppas, sammanfattade hon.
– Javisst är det förjävligt, sa Lollo.
– Värre än du tror. Jag råkar ju veta att det faktiskt blir krig. Det kommer att falla bomber.
– Tror du?
Lollo lät skeptisk. Ida slängde muggen i papperskorgen, betalade i kassan och gick ut och satte sig i bilen, fortfarande med luren i örat. Under tiden förklarade hon hur hon visste, och Lollo blev tyst. Sen frågade hon om Ida hade någon plan.
– Ja, jag kommer precis från Thomas. Thomas och Åsa, du vet. De vill grunda en fredsrörelseby ute på landet där de bor. Jag hängde på, och det kommer Ellis också att göra. Och alla de andra.
Lollo lät ännu mer skeptisk. Varför skulle det hjälpa att starta ett hippiekollektiv på landet? undrade hon. Men annars lät det ju kul. Ida kämpade lite mot samma tanke själv. Det skulle bli kunskapscenter och tankesmedja i ett, förklarade hon. Samtidigt som de skulle lära sig så mycket de kunde om hur man överlever utan i stort sett allt som finns i ett modernt samhälle.
– Lycka till, sa Lollo. Själv ska jag nog flytta till Spanien, tror jag. Om det blir lugnare där.
– Det blir det inte, sa Ida. Men lycka till själv.
Malin Bergendal
