Radar · Morgonkollen

Risk för arsenik i alger vi äter

Vi äter mer alger men det saknas regler och gränsvärden för alger i mat – trots att de kan innehålla höga halter av arsenik.

Alger har seglat upp som ett allt populärare livsmedel. Men om vi ska äta mer av dem krävs det bättre regler för vilka alger vi kan äta, enligt en ny rapport.
– Det är skillnad på olika alger. Vi skulle aldrig äta flugsvamp även om vi kan äta annan svamp, säger Barbro Kollander på Livsmedelsverket.

I oktober förra året släppte FN en rapport där de skriver att mat från haven och däribland alger kommer att bli en allt viktigare källa till livsmedel när vi ställer om till mer klimatsmart och miljövänlig kost. Men att mumsa på olika sorters alger är inte riskfritt. Många av dem innehåller alldeles för höga halter av såväl arsenik som tungmetaller och jod. I dag saknas det kunskap om vilka alger som är okej att äta.

– Problemet är att det i dag inte utförs samma kontroll av alger som av andra livsmedel, det behöver vi ändra på, säger Barbro Kollander, senior kemist på Livsmedelsverket.

Hon har varit med och skrivit en rapport från de nordiska ländernas livsmedelsmyndigheter, som konstaterar att det framför allt är kadmium, arsenik och jod som är för höga i vissa alger. Detta gäller även för alger som odlats i Norden.

Stor skillnad mellan arter

I rapporten framgår att det är stor skillnad i halterna mellan olika algarter men också i olika delar av en och samma alg. I vilket vatten algen har växt påverkar också innehållet.

Hälsofarliga mängder av jod fanns bland annat i sockertång, fingertång och sortare. Fingertång hade stora mängder av oorganisk arsenik.

– Att äta alger är ganska nytt för oss i Norden, vi har inte någon tradition av det vilket gör att vi saknar regelverk för hantering och gränsvärden. Jämfört med till exempel köttproduktion, spannmål eller grönsaker har vi väldigt lite kunskap om hantering och halter av hälsoskadliga ämnen i alger, säger Barbro Kollander.

Även om det än så länge inte är så vanligt att laga mat med alger hemma har nog de flesta kommit i kontakt med det på till exempel sushirestauranger. Den illgröna sjögrässalladen är ett exempel där halten tungmetaller riskerar vara för hög.

– Alla alger är helt enkelt inte nyttiga. Jag brukar jämföra med svampar, vissa går att äta andra inte. Vi skulle aldrig få för oss att äta flugsvamp, säger hon.

– Gravida och ammande ska vara extra försiktiga med att äta produkter från havsalger.

Mineraler och fibrer

Alger används inte bara som råvara i sig utan också för att utvinna till exempel algienat som ett alternativ till gelatin. Mycket forskning pågår också, bland annat vid Chalmers i Göteborg, om att utvinna protein ur alger. För vissa algarter följer tungmetaller med i slutprodukterna och det gäller att välja rätt algart och alger från vatten med låg belastning av hälsoskadliga ämnen när man tillverkar livsmedel.

Även om en viss algsort är godkänd som livsmedel i ett annat land innebär det inte att det är okej att äta för oss i Sverige och resten av EU.

– I Japan har man en övre gräns för säkert intag av jod på 3 000 mikrogram per dag för vuxna. I Sverige ligger det på 600 mikrogram om dagen.

Vad är det då som är bra med alger? Enligt Barbro Kollander innehåller alger fibrer, olika sorters mineraler och vissa även vitaminer som B12.

Rapporten, som gjord på uppdrag av Nordiska ministerrådet, är tänkt att fungera som ett underlag inom EU som just nu arbetar med att titta på säkerhetsrisker för jod och tungmetaller i alger.

Fakta: Alger

I dagens livsmedelslagstiftning pratar man om animaliska och vegetabiliska produkter. Alger är en egen grupp av livsmedel och lagstiftningen täcker ännu inte in hygienkrav eller gränsvärden för dem.

Alger är ett samlingsnamn på organismer som hör till olika delar av grupperna bakterier, protister och växter. Traditionellt indelas algerna i mikro- och makroalger beroende på om de antingen är mikroskopiskt små eller synliga för blotta ögat. Inom båda grupperna finns både encelliga och flercelliga arter.

Alger saknar rötter. Istället för blad och stam har de en bål och istället för rötter olika fästanordningar, med vilka de håller sig fast också på hårda ytor.

Källa: Sveriges Lantbruksuniversitet, Barbo Kollander