Varken israeliska eller palestinska ledare arbetar i dag för fredlig samexistens, men det finns inga alternativ, skriver Jonas F Ludvigsson. Han uppmanar den svenska regeringen att agera för en tvåstatslösning.
DEBATT. Hamas blodiga angrepp på Israel den 7 oktober och Israels efterföljande bombningar med snart 20 000 dödsoffer har återigen satt fokus på konflikten mellan Palestina och Israel.
Den försiktiga optimism som sågs efter Oslo-avtalet 1993 har följts av upprepade besvikelser, misstro från bägge sidor. Inga direkta samtal har förts mellan den palestinska myndigheten (Palestinian authority, PA) och Israel på många år.
Men på sikt finns inget alternativ till samexistens och en tvåstatslösning. Joe Biden, president för den kanske viktigaste externa aktören – USA – sa nyligen: ”När krisen är över, måste det finnas en vision av vad som kommer härnäst, enligt vår uppfattning är det en två-statslösning”. Jag håller med och vill i den här debattartikeln dela ett par av de förslag som den internationella tidskiften The Economist presenterade i sitt nummer 9–15 december, 2024.
1. Såväl Israel som PA behöver nya ledare. Nuvarande ledare kan inte leverera någon fred. Israels ledare Benjamin Netanyahu har tydligt markerat, långt före 7 oktober, att han är en garant för att ett självständigt livskraftigt Palestina inte förverkligas. PA:s Mahmoud Abbas, som i dag styr Västbanken men saknar inflytande över Gaza, är 88 år gammal, valdes på fyra år men sitter kvar vid makten efter tjugo, och leder en myndighet som av alla betraktas som genomkorrupt. Hamas är överhuvudtaget inte ett alternativ för att bygga ett framtida Palestina. Allmänna val behövs i både Israel och Palestina efter konflikten.
2. Israel bör omedelbart deklarera eldupphör och så snart som möjligt dra tillbaka sina styrkor och för att låta säkerheten i Gaza garanteras av en koalition av Arabländer. En sådan koalition måste samtidigt omöjliggöra Hamas-styre. Resurser till återuppbyggnaden måste skjutas till av oljerika länder i regionen, men också av USA och EU.
När återuppbyggnaden tar vid är det avgörande att korruptionen minimeras. En opinionsundersökning redovisad i The Economist visar att före kriget var det fler palestinier som angav korruptionen som huvudbekymmer än de som pekade ut Israels ockupation.
3. Både Israel och PA måste avstå land. Den del som återstår av Palestina är en skärva av den arabiska stat som skulle byggas 1949. Tyvärr kommer palestinierna behöva acceptera det. Men på samma sätt måste hundratusentals bosättare som nu bor på palestinskt område (som kommer att bli del av ett framtida Palestina) att antingen behöva flytta från sina bostäder eller acceptera att de kommer att bo i ett område som styrs av PA, inte av Israel. Israels militär måste tydligt markera och visa i handling att de inte försvarar bosättare som bor på illegal mark. På samma sätt måste den arabiska styrka som tar över säkerheten i Gaza och troligen även Västbanken markera att de inte tillåter våldsdåd mot Israel. Efter Hamas våldshandlingar den 7 oktober kommer få israeler acceptera att landet ska ge tillbaka land till Palestina, men så måste ske! Sannolikt behöver USA villkora framtida vapenexport till Israel för att tvinga landet att avstå land och ta hem bosättare från ockuperat område.
4. På sikt krävs också ett diplomatiskt erkännande av Israel från Palestina, och vice versa, men även att fler västländer erkänner Palestina som självständig stat. Helt avgörande är att palestinska företrädare accepterar Israels existens, men också att USA visar sin tro på en tvåstatslösning genom att öppna en officiell diplomatisk beskickning på Västbanken/Gaza med status av ambassad.
Mycket kan gå snett i en framtida fredsprocess. Extremister på bägge sidor av konflikten kommer att göra allt för att processen ska misslyckas, men vanliga människor i Israel och Palestina har rätt att växa upp i fred. Sveriges regering bör snarast agera för ett eldupphör, och därefter en tvåstatslösning.
