Minns ni hösten för åtta år sedan, när politikerna förklarade att vi behövde en ”andningspaus”? När 1,2 miljoner migranter nådde Europeiska unionens gräns (som en referens kan vi väl nämna att befolkningen i EU vid den tiden var lite dryga 440 miljoner människor) och människor pratade om att vi är en “humanitär stormakt” men att samhället bara behövde tid att ställa om?
Då var 65 miljoner människor tvingade från sina hem, på flykt från konflikt, förföljelse eller naturkatastrofer. Läget nu är så enormt mycket värre. När UNHCR sammanfattade fjolårets siffror i somras summerade de till 108 miljoner personer som tvingats från sina hem. Det är alltså över 40 miljoner fler på sju år. Det är svårt att greppa. Sedan den arabiska våren har antalet flyktingar i världen ökat med 80 miljoner.
Vi vet hur det gick med den svenska omställningen. Talet om andningspaus visade sig föga förvånande vara spel för gallerierna, det fanns aldrig på kartan att öppna oss mot omvärlden igen. Vi har inte ställt om samhället för att kunna ta emot fler. Vi har inte byggnader redo, vi har inte luft i klassrummen eller ens tillräckligt många handläggare vid Migrationsverket. Istället hårdbevakas den europeiska gränsen av turkiska vakter och libyska miliser. Flyktingarna motas vid gränsen till Europa, humanitära insatser på havet hindras. Rapporter om slavhandel och tortyr får oss inte att erbjuda flyktingarna en fristad. Istället förfäras vi över att de ger sig ut på överfyllda fartyg.
Inte ens flyktingarna från kriget i Europa tas emot med öppna armar. Av de 5,6 miljoner ukrainska flyktingarna har cirka 50 000 kommit till Sverige och deras villkor är minst sagt hårresande, som Maria Ferm beskriver här.
Förra veckan rapporterade Human rights watch (HRW) att flyktingar massmördas av saudiska vakter på gränsen mellan Saudiarabien och Jemen. Rapporten ger inte svar på varför, eller om det är sanktionerat av den saudiska regimen (i så fall skulle det utgöra brott mot mänskligheten). Men vi kan väl anta att de drivs av samma känslor som gjorde att grekiska kustbevakningen kunde se på när, eller kanske till och med orsaka att, flyktingbåten sjönk i juni.
När det händer sånt här, när det kommer rapporter från en människorättsorganisation om att de som flyr, de som är helt utlämnade till mottagarlandets nåd, avrättas för att de inte är välkomna, hade man kunnat hoppas att omvärlden skulle reagera. Att vi mötte det med bojkotter och protester, att golf- och fotbollspelare förkunnade att de inte tänker spela under deras flagg, att utrikesministern satte press och ställde krav. Men det händer inte. Vi har tappat det.
Det är sannolikt långt över 110 miljoner människor på flykt i dag. Det finns inget som tyder på att det kommer minska under överskådlig tid. Miljoner och åter miljoner som inte kan få ett hem, för alla länder är stängda. Det som återstår är livsfarliga vägar, livslånga limbon eller år i skuggan av tortyr och slavhandel. Men vi, om vi över huvud taget är intresserade, är mest intresserade av hur vi kan hålla dem borta. Saudiarabien förresten, är inte det det där pittoreska konungadömet som köper bra spelare åt min premier league-klubb? Fy fan för oss.
