Glöd · Debatt

Karolinska institutet – ta ansvar för historien

Gustaf Retzius (till vänster), ”en av rasbiologins centralgestalter”, ska precis mäta skallen på herr Fjellstedt, som mannen till höger kallas på Wikipedia.

På Karolinska institutet bedrevs en gång i tiden rasbiologisk ”forskning”. Det är dags att KI erkänner sin roll, tar sitt ansvar och slutar släta över historien, skriver debattörerna.

DEBATT. Karolinska institutet, liksom många andra medicinska universitet, står inför ett vägskäl. Ska de erkänna den rasism och kolonialism som de aktivt bidragit till att skapa, och varpå deras existens är uppbyggd, eller ska de behandla det som en besvärande omständighet vilken de slumpartat korsat vägar med vid enstaka tillfällen?

Karolinska institutet har gjort sin hållning tydlig: att kännas vid och ta ansvar för sin aktiva roll i skapandet av rasism och rasbiologi är inget som de visat sig villiga att göra.

År 2021 skrev Kommittén för återlämnandet av finska kvarlevor, tillsammans med Sträva (Studenter för en rättvis vård och akademi), Läkare mot rasism och Karolinska Decolonizing global health, en artikel där föreningarna gemensamt krävde tre saker, nämligen att KI:

• bygger och offentliggör det digitala arkivet med förteckning över KI:s kvarlevor.

• avskaffar regeln om att endast urfolk har rätt till återlämning av kvarlevor.

• omedelbart hörsammar kravet på återlämning av 82 finska kranier som 2018 ställdes av Kommittén för återlämnandet av finska kvarlevor.

Året är nu 2023 och vi kan konstatera att inget av dessa tre krav ännu har hörsammats. Karolinska institutet hade redan då tillsatt en grupp för att ”studera KIs historia ur ett etiskt perspektiv”. Gruppen innehöll ingen representant från de minoriteter som KI-anslutna forskare och professorer en gång i tiden dömde ut som lägre stående och obegåvade.

KI:s arbetsgrupp tog år 2022 initiativ till ett seminarium om de kvarlevor i KI:s ägo, som en gång i tiden införskaffats i rasbiologiskt forskningssyfte. Seminariet hölls den 20 mars 2022 och leddes av fyra vita svenska och norska forskare. Några av seminariets frågeställningar var ifall man skulle ställa ut kvarlevorna på museum, eller använda dem till forskning (1).

I anslutning till seminariet frågade en av våra medlemmar arbetsgruppens ledare Gert Helgesson varför de inte bjudit in några berörda minoriteter vars förfäders kvarlevor stulits, att leda seminariet. Helgesson svarade då att han inte trodde på representation som idé. Ordagrant sade han att han aldrig har trott på ”idéer” som att bara kvinnor kan förstå kvinnomisshandel, eller bara fattiga kan förstå fattigdom (2).

Vi menar att den inställningen från en person som har utsetts för att leda Karolinska institutets historiegranskande arbete är oacceptabel. Om inte de det ytterst berör får leda arbetet i att hantera de övergrepp som deras förfäder utsatts för, och som själva till denna dag lider av konsekvenserna, så är arbetet inget annat än ett spel för gallerierna.

Karolinska institutet har konsekvent vägrat att benämna KI-professorn Gustaf Retzius, som brukar beskrivas som ”en av rasbiologins centralgestalter”, rasbiolog. Detta trots att han mätte skallarna på tiotusentals människor, utökade kraniesamlingen genom gravplundringar och insamlingar, och fastslog att Sverige hade det renaste folket i den germanska ”rasgrenen” (3). Istället beskriver KI honom som ”antropolog”.

Universitetets tidigare rektor, Ole Petter Ottersen, skrev i en debattartikel i Dagens ETC den 20 juli 2021 att lösningen inte låg i att ”radera, gömma och glömma” historien. Vi menar att det är just ett raderande, gömmande och glömmande som Karolinska institutet ägnar sig åt, när det vägrar att benämna Gustaf Retzius rasbiolog och utestänger minoriteter från arbetet med att granska universitets historia och hanterandet av kvarlevorna.

Vi har oräkneliga gånger frågat Karolinska institutet: när ska de det ytterst berör få komma till tals?

Med anledning av att det nu är 2023 och kommittén för återlämnandet av finska kvarlevor fortfarande inte har fått någon inbjudan från universitetet att vara med och bestämma om vad som ska hända med deras förfäders kvarlevor, ställer vi nu frågan igen till universitets nya rektor Annika Östman Wernerson.

När ska de grupper som än i dag lider av sviterna av den rasbiologi som ni skapade, bjudas in till arbetet med att hantera de övergrepp ni begått?