Glöd · Ledare

Tack för alla samtal, László

Häromdagen gick den gröna ikonen László Gönczi plötsligt och oväntat bort. László var avhoppad kärnfysiker och den som tydligare än någon annan personifierade och stod upp för de djupgröna idéerna inom Miljöpartiet.

Jag hade förmånen att tillbringa hans sista dygn med honom och våra respektive livskamrater. Att det var hans sista dygn visste ingen då, utan samtalen var som de brukade när vi sågs, en blandning av personligt och ideologiskt. Ofta politiska diskussioner utan självklara svar, men med ett kreativt problematiserande av egna och varandras tankar.

Det allra sista ämnet vi diskuterade var demokrati och alternativ till dagens parlamentariska system. En demokrati som vi tar lika för given som livet, men som vi kan ta lika lite för givet som livet. Plötsligt är vi av med det.

För László, som kom från Ungern, var vikten av demokratin och hoten mot demokratin något han hade med sig sedan ungdomen. Liksom att det var självklart att det system vi har i Sverige inte är det optimala eller det självklart mest demokratiska. En av hans många idéer, som jag själv inspirerats av, var att inte låta majoriteten eller än mindre en minoritet få hela regeringsmakten.

Van vid den svenska blockpolitiken, och vid att val handlar om regeringsmakten, kan man först tycka att det låter galet. Men det finns ingen naturlag som säger att en hel regering ska utses av den som inte får en majoritet emot sig. Varför kan inte regeringen, precis som kommunstyrelserna, vara representativ, så att alla partier har ett antal ministrar efter storlek?

Det skulle kräva en del nytänkande och man skulle till exempel få skrota den märkliga idén att en regering alltid måste låtsas vara enig. Istället skulle regeringen precis som riksdagen och andra beslutande församlingar rösta och de som sitter i den skulle kunna vara ärliga med vad de tycker.

Mer självklart kan det tyckas att ta bort fyraprocentsspärren, som direkt förhindrar representativitet. I senaste valet blev drygt 100 000 röstande inte representerade eftersom 4–5 mandat gick till andra partier än vad befolkningen egentliga röstade på. Fyraprocentsspärren har även blivit en spärr för möjligheten att komma ut med sina idéer i media, och den kompletteras med andra spärrar för ekonomiskt stöd och tryck av valsedlar. Spärrar som på ett effektivt sätt skyddar de gamla partierna och idéerna mot nya.

Men vårt sista samtal handlade mer om ifall medborgarråd skulle kunna komplettera eller rent av ersätta dagens beslutande församlingar och vad det i så fall skulle innebära. Är det självklart att val, framför allt val med dagens val- och partisystem, blir mer representativa än en framlottad församling? En församling som inte har några partilojaliteter och inte kan väljas om och därför kan följa sin övertygelse. Vore det ett sätt att slippa populism och Trumpokrati?

László var nog skeptisk. Kanske vore det bättre att gå åt andra hållet och införa flytande demokrati, ett system där du ger din röst till en representant så länge du har förtroende för den, men med möjligheten att när som helst kunna kalla tillbaka och rösta själv direkt? En kombination av direkt och representativ demokrati. Vi landade inte i något utan bollade tankar och jämförde våra idéer med dagens system.

Så var det ofta i samtal med László, ett prövande av idéer utanför boxen för att sätta igång tankar men utan att övertyga varandra om att det ena eller andra var rätt. Tankar som kan framstå som utopiska eller rent av omöjliga. På samma sätt som dagens representativa demokrati en gång gjorde det. Men tar vi ett steg bakåt, ser den stora bilden utan att för den skull tappa fotfästet, då finns alla möjligheter att hitta nya stigar så som László så ofta gjorde. Det var de perspektiven och de stigarna man ofta fick med László.

I en tid där populism och auktoritärt tankegods dominerar var László den allra tydligaste motvikten. Som alltid var ärlig mot sig själv, sin omvärld och sina djupgröna idéer. Om de var populära eller fungerade i det politiska spelet han så många år var i spelade ingen roll. Det han tyckte och trodde på stod han upp för i alla lägen. Det innebar inte att han inte kunde ompröva en ståndpunkt, men då var det i sak, inte efter vad som skulle kunna gå hem hos andra.

Nu är det upp till oss andra att ta upp Lászlós stafettpinne. Att vi orkar tänka de stora djupgröna tankarna, att vi orkar tänka utanför boxen men ändå ha kvar fötterna i myllan. Det är ingen liten uppgift, men ändå desto viktigare. På denna sida gör vi det tillsammans med hans son Mattias Gönczi, det är en tröst i sorgen.

Alla som inser att kollektiv bestraffning inte är värdigt någon del av ett rättssamhälle.

Allt våld, oavsett om det sker på en fotbollsläktare eller någon annanstans.