Krönikor

Prussiluskan Andersson har bara moralkakor att ge barnen

Jag är den sista skribenten på bollen, men någon ska ju också få det avslutande ordet i en debatt. Jag pratar förstås om Lena Anderssons text på Svenska Dagbladets ledarsida om att barn inte behöver gå hungriga, om de bara äter gröt. Går de hungriga är det föräldrarnas fel, tycker Andersson. Socialdemokraternas förslag om skolmat på sommaren är därför fel.

Många har gjort den uppenbara poängen att resonemanget är svartvitt och visar lite förståelse för den utsatthet många befinner sig  i. Att lite ödmjukhet inför andras livssituationer och organisationers larmrapporter inte skulle skada.

Men själv tyckte jag att det mest intressanta i texten är hennes attack på reformismen. ”Inte ens världens mest ambitiösa reformism” har hjälpt i arbetet mot hungern, skriver hon och förklarar reformismen oduglig.  På hundra år har man inte ”kommit ett steg längre bort från den punkt man började”.

Det första att påpeka är den slarviga terminologin från någon som kallar sig för filosof. Att ett problem (hungriga barn) inte är helt försvunnet innebär knappast att reformismen saknat framgångar. Menar Andersson på allvar att inga som helst framsteg i  välfärd gjort från det Fattigsverige som fanns för hundra år sedan?

Hennes kritik mot reformismen är trots detta den starkaste delen av texten. Den är åtminstone intellektuellt hederlig och konsekvent. Det Andersson ägnar sig åt är nämligen själva motsatsen till reformism. Hon letar syndabockar och finner föräldrarna. Sen nöjer hon sig. I texten finns inget förslag på lösning, bara en skuld som ska fördelas.

Och skulden för hungriga barn är absolut inte samhällets eller det gemensamma ansvarets. Möjligen antyds att någon slags uppfostran är på sin plats, prussiluskor som likt Andersson ska uppmana föräldrarna att använda förnuftet bättre.

En reformists svar är alltid ett annat än skuldbeläggandet. Reformister är intresserade av lösningar. Att det kan vara något annat än bara dålig ekonomi som ligger bakom barn som är hungriga är förstås en ganska banal insikt. Ofta finns även en dysfunktionell familjesituation i bakgrunden.

Detta gäller inte bara fattiga. Även bland kåkarna på Lidingö finns barn som under helgen stirrar in i ett tomt kylskåp. Även där har föräldrar psykisk ohälsa, sjukdomar eller genomgår kriser. Någon unge som tar ovanligt stora portioner i matsalen. Men där kan den goda ekonomin ofta kompensera för familjeproblemen.

Att dysfunktionella familjesitutioner eller psykisk ohälsa spelar en stor roll för detta problem, gör inte samhällets ansvar mindre. Tvärtom. Det är just då samhället behöver kliva in. Eller reformismen, om man så vill.

Samhällets svar för att hjälpa hungriga barn är inte ett utan flera. Det behövs reformer för en aktiv socialtjänst. Stöd till föräldrarna. Samarbete mellan skola, socialtjänst och föreningar för att fånga upp barnen. Jämlikhetspolitik och ekonomisk utjämning.

Och för de fall samhället ännu inte hunnit gripa in (det kan ta lite tid att upptäcka vilka barn det gäller) är kommunal skollunch på sommaren en utmärkt reform.

Med samhällets gemensamma insatser kommer situationen kunna förbättras, om än aldrig helt och hållet lösas. Det är ju det som är reformismens kärna. Att inte tro på att en drastisk revolution kan lösa allting utan många små, tålmodiga reformer.

Men det är uppenbarligen inte Anderssons melodi. Det ska vara en drastisk lösning eller inget alls. Eller uppfostran och vädjan till individens ensamma förnuft. Men hennes förmaningar hjälper inga hungriga barn. Det enda prussiluskan Andersson har att ge dem är moralkakor.

Rödgrön majoritet i opinionen.

Det är ännu långt kvar till valet.