Krönikor

Skolan är inte en fabrik för unga

Mina barn har sommarlov, och jag önskar att jag var lika bra på att inte tänka på skolan som de verkar vara.

Inte på mitt eget jobb då. Jag tycker nästan pinsamt mycket om att vara lärare. Men skolan. Och det som brister, och nu utsätts för nya stora nedskärningar.

I en ny rapport visar Folkhälsomyndigheten att allt fler barn inte trivs i skolan. Att trivas på en plats där man måste tillbringa en stor del av sin vakna tid är såklart kopplat till att må bra i största allmänhet, konstaterar myndigheten krasst. Det är också förknippat med bättre skolresultat. Fram till 00-talet ökade 11-åriga flickors känsla av att trivas i skolan, och för pojkar fortsatte trivseln öka fram till för tio år sedan. I dag säger mindre än en tredjedel av både pojkar och flickor att de tycker bra om skolan. Åt helt andra hållet pekar rapportens grafer om stressen. Rejäl skolstress, över prestationer, framtiden och obalans mellan skola och fritid, är nu vardagen för åtta av tio femtonåriga tjejer.

Rapporten är bara en i en lång rad om hur allt fler unga mår allt sämre. De första larmrapporterna är snart tjugo år gamla, men det som brutit ut sedan dess kan inte beskrivas som något annat än epidemi av psykisk ohälsa bland ungdomar. Jag har svårt att förstå att det här inte diskuteras mer. Våra ungar håller på att gå sönder, och vi som är vuxna pratar helst om något annat.

När ungas psykiska mående väl diskuteras behandlas det som vore det en svårlöst gåta. Underförstått vilar en anklagelse om något slags raffinerad bortskämdhet. Hur kan de som fått så mycket, nu inte vara nöjda? Säkert är det själva tekniken som får dom att må dåligt! Eller så har de helt enkelt haft det för lätt, blivit curlade och skjutsade. De klarar inte längre av en enkel motgång. Kanske är det en liknöjdhetens apati som breder ut sig, depressionen av att ha alla möjligheter i världen framför sig.

Jag påstår inte att allt det där är rappakalja. Ta det där med tekniken, till exempel. Det är en slags kapitalismens yttersta konspiration som rullas upp framför oss när vi ser hur sociala medier-företag valt att utveckla sina produkter så de medvetet bryter ner ungas självkänsla. Att vi aldrig släpper mobilerna är inte bra för hur vi mår.

Men mycket känns som ett sätt att helt enkelt slippa bry sig om ungas mående. Och det är att göra det väl enkelt för sig att välja en av de stora teorierna och sedan betrakta epidemin som en opåverkbar naturkraft.

Som FHM:s rapport konstaterar finns förklaringar som ställer lite större krav på oss. Varje dag skickar vi våra barn till en institution där de inte vill vara. Och för varje år de ska gå dit, vill de vara där lite mindre. Samtidigt blir de allt mer stressade för hur deras prestationer ska bedömas.

Det behöver inte vara så. Det som i skolan bidrar till ohälsan är sådant som kan förändras, eller i vart fall motverkas. Vi behöver inte ha system med nationella prov och betyg som, enligt experter på såväl hälsa som pedagogik, är utformade så de ökar stressen och minskar den inneboende viljan att lära. Vi måste inte ha ett valsystem som är utformat så att elever i flera år oroas över om de ska få gå på den där skolan där de lyckade går, medan andra vet att de är kvar på skolan de flesta valt bort. Vi är inte tvingade att låta vinstdrivande företag med ökad segregation och ojämlikhet som affärsidé härja fritt i skolsystemet. Det finns metoder för att komma åt mobbning, skolfrånvaro och statushets. Det går att investera  i roliga skolgårdar, fräscha toaletter och ventilerade salar.

Och framförallt, det går att investera i det som betyder allra mest för en elevs skolgång: relationerna med vuxna som lyssnar, förstår och förklarar. Det är bara att tänka på sin egen skoltid. Det finns nästan alltid någon där. En lärare, en vaktmästare, en skolbibliotekarie eller en fritidsledare som var den som tog en över ett hinder, hjälpte en i relationen med vänner, gjorde skoltiden uthärdlig eller rentav bra. Men ska den finnas där, och ska de relationerna få växa, så krävs det tillräckligt med kloka vuxna med tillräckligt med tid för att kunna möta varje unge.

Då kan man inte skära i skolan, då kan man inte slimma personalstyrkan, då kan man inte trycka in fler i klassrummen. Skolan är inte en fabrik, barnen inte produktionsenheter, stressen inte en naturlag.

Alla som reflekterat över det märkliga i nyhetsvärderingen mellan fem förlista i en ubåt och femhundra i en flyktingbåt.

Kulturen på sociala medier där reflektionerna hellre excellerar i rolighet än djup.