I en tid som skulle kunna vara granne med vår är det oroligt i världen. Ida har bosatt sig i fredsbyn som har vuxit upp kring Thomas och Åsas hus på den sörmländska landsbygden. Ingen vet hur den närmaste framtiden kommer att se ut.
Det hade blivit augusti när Putin utropade Nya Sovjetunionen. Den nya totalitära unionen sträckte sig från Nordkorea till Baltikum – men det var bara början. I framtiden skulle vi leva i en enhetlig värld, där alla talade ryska och lydde den store ledaren. En fredlig framtid, sa Putin.
Han stod på Röda torget i uniform, dignande av militärt tingeltangel, och log. Eller vad det nu skulle kallas. Lång mun, smala ögon. Soldater marscherade bakom honom, och sedan kom stridsvagnar i formation.
En svensk säkerhetsexpert sa att det i och för sig var positivt att Putin talade om fred, men att man kunde befara att det var en villkorad fred, och den nya amerikanska presidenten sa att det pågick ett intensivt arbete för att upprätta diplomatiska förbindelser med den nya supermakten.
– Även om Putin talar om fred i dag kan sådana förbindelser visa sig avgörande för världsfreden, sa Aktuellts nyhetsankare och övergick till nästa programpunkt.
Thomas sträckte sig efter fjärrkontrollen och stängde av teven.
– Varför stänger du av? sa Ida.
– För att Putin inte ska invadera mitt hem, sa Thomas.
– Typiskt dig, sa Ida och log.
De hade brukat gräla om sånt. Hon ville ha dagstidning, han ville inte ha sitt hem invaderat av all världens ondska och skit, sa han. När Ida sa att han flydde från verkligheten sa han att det var verklighet hemma hos dem också och att man inte skulle nedvärdera den genom att ha all sin uppmärksamhet någon annanstans. Han läste böcker, inte tidningar. Det var ändå inte säkert att de beskrev verkligheten som den faktiskt såg ut, sa han.
Det fanns en historia han brukade berätta om en artikel från ett land där det pågick en revolution. Bilden till artikeln föreställde en demonstration, och i bildtexten stod det att texten på plakaten betydde ”störta presidenten”. Men någon som kunde språket, Ida mindes inte om det var persiska eller arabiska, sa att det inte stämde. De demonstrerade till stöd för presidenten. Så varför läsa tidningen? tyckte Thomas. Hellre gick han runt hörnet och mötte en katt.
Jo, Ida skulle också hellre möta en katt än fundera alltför mycket över den villkorade freden. Absolut.
Thomas plockade undan tekopparna från vardagsrumsbordet och släckte värmeljusen.
– Har du laddat klart mobilen? frågade han.
Det var därför hon hade kommit ner från början, för att ladda mobilen och datorn, gå på toa och tvätta håret i varmvatten. Men sen hade hon stannat och sett på Aktuellt med Thomas och Åsa.
– Tror det. Datorn också. Jag går upp till mig, då.
– Gonatt på dig!
Med datorn i en tygkasse och mobilen i fickan gick hon ut i trädgården. Det började mörkna och sommaräpplena började mogna. Snart skulle skolorna börja och även de sista semestrarna ta slut. De som kunde jobba på distans skulle bli kvar, antog hon. Och pensionärerna och några till. Men ganska många skulle åka hem och vara lika oförberedda som vanligt om det hände något. När det hände något.
Hon ryste. Eller rös? Frysa, frös, frusit. Rysa, rös … inte rusit utan ryst. Men frysa, fryste, fryst … Det var något med det där, om det hade med transitivitet att göra kanske.
Ingen hade talat om krig, men Putin hade talat om fred i en värld där alla länder ingick i hans nya Sovjetunionen. Vilket inte alla länder skulle vara intresserade av att göra.
När hon kom in till sig och tog upp mobilen för att se vad ordböckerna sa om preteritumformer av frysa hamnade hon på SVT:s sida. ”Oron stor för nytt Sovjetunionen” stod det. ”Putin rustar vid gränsen men talar om fred” var rubriken över en annan artikel. Det där sista lät väl ungefär som vanligt?
Hon hade lånat en matta, ett par fällstolar och ett bord av Åsa oh Thomas. På bordet låg Max historiebok kvar, torr nu, men med flera sidor som satt ihop och bara några få sidor som ännu gick att läsa. Dem hade hon läst, och hon hade nog kunnat slänga boken – men det gjorde hon inte.
Klockan var inte mycket, bara lite över halv elva, men det hade blivit mörkt. Luften kändes sval och fuktig, daggen föll. Hon gick bakom knuten och borstade tänderna i vattnet från regnvattentunnan som stod där. Spottade tandkräm i gräset och hoppades att tandkrämen inte var farlig för någon eller något utöver Karius och Baktus. Då såg hon en vit bil komma körande.
Det stod redan lite väl många bilar parkerade efter vägen och i infarterna, och det såg ut som om den här var på väg hit. Den krypkörde förbi alla husen i byn, så en gång till åt andra hållet och en tredje gång. Till slut parkerade föraren bilen framför grinden till kohagen och hoppade ur. Ida stod kvar vid grinden och såg på henne. En mager kvinna med ljusbeige sommarkappa och sidbenat hår med spänne.
