Ulf Kristersson blickar bistert ut ur teverutan och talar till folket. September i år är den dödligaste månaden på fyra år, säger han och syftar på skjutvapenvåldet. Allvaret klär honom inte och statsministerrollen sitter som en postit-lapp i pannan, men han kan sitt manus.
Han talar om de drabbade hederliga människorna i utsatta områden, om föräldrar som har gjort rätt för sig och ändå förlorar sina barn. En osmaklig sak att säga – om man inte har ”gjort rätt för sig”, är det okej att förlora sitt barn då? Men så säger han.
Han talar om människor som inte vågar anmäla brott, och han säger att regeringen och han själv personligen är på deras sida. Sen börjar han tala om allt vad regeringen gör. Det är bara saker som inte hjälper, utan bara skruvar till situationen.
Visitationszoner till exempel. Avlyssning av människor som inte är misstänkta för brott och utvisning av personer som inte har begått några brott men ”rör sig i kriminella gäng”. Förutom allt annat som gör det djupt problematiskt riskerar man därmed att isolera den som håller på att hamna snett – så att en kriminell tonårings enda ickekriminella vän kanske känner sig tvungen att dra sig undan.
Trettonåringar ska sättas i fängelse och de värsta banditerna ska låsas in och aldrig mer få komma ut – om de är svenska medborgare. ”Om de är utländska medborgare ska de dessutom utvisas.” Och därmed är han inne på migrationspolitiken och Tidölagets favoritsaga, den som handlar om att brottslighet beror på migration och ”politisk naivitet och aningslöshet”.
Som en blåkopia på Jimmie Åkesson talar han om ”ansvarslös migrationspolitik” och ”misslyckad integration” som orsak till kriminalitet.
Om det hade varit någon annan som hade sagt det hade det kunnat betyda att man borde ha tagit mer ansvar för flyktingarna som kom, och att integrationen hade fungerat bättre om man inte hade varit så ivrig att kasta ut folk och signalera med ogenomtänkt kravpolitik. Och nu talar jag om tidigare regeringar, inte om Tidölaget.
Om man inte hade skrivit upp afghanska ungdomar i ålder bara för att få utvisa dem. Om man inte hade bollat runt människor i meningslösa insatser som påstods och påstås vara till för att de ska få jobb. Om krigsflyktingar hade fått hjälp för sina traumaskador och om man inte hade utvisat blinda barn och sjuka åldringar bara för att visa att det minsann var ordning på invandringspolitiken.
Då hade fler känt samhörighet med samhället och sett andra utvägar än kriminalitet. Då hade vi haft ett humanare och mer integrerat samhälle i dag. Ja, jag syftar fortfarande inte minst på S-ledda regeringars politik.
Men när Tidöregeringen talar om misslyckad integration är det på sverigedemokratiska. Det betyder att integration som sådan är en misslyckad idé och att man istället ska kasta ut folk. Utom kanske några som kan assimileras fullständigt.
Politisk naivitet är att sätta sig i knät på ett fascistparti och leka regering – och sedan föreslå att militären ska sättas in mot gängen. Som en gök ur ett gökur tittar sedan justitieutskottets ordförande Richard Jomshof fram och vill ha utegångsförbud. Nej, Ulf Kristerssons tal till nationen är inte på minsta vis betryggande.
Klara höstdagar.
Socialdemokraterna är tyvärr inte heller främmande för att bussa militär på kriminella gäng.
