Vem är jag? Vem skulle jag kunnat vara om omständigheterna varit andra än de varit? Svaret på den första frågan är inte så svår, har ju varit med ett tag och lärt känna mig själv ganska bra. Formad av gener, uppväxt, samhällsklimat, vänner och slumpvisa händelser.
Jag har haft tur som fötts där jag fötts, och levt i en tid som kanske utgör en parentes av goda förutsättningar. Men hur hade jag varit om jag fötts i Gaza? Om jag hört mina morföräldrar berätta sin historia, hur de blivit av med mark, tvångsförflyttats efter beslut långt över deras huvuden, instängda i hopplöshet?
Om jag växt upp i Gaza, vem hade jag varit då? Hade jag blivit något som jag uppfattat som frihetskrigare, en som andra uppfattat som terrorist? Hade jag riskerat bli en som hatar så mycket att jag kunnat mörda av den enda anledning att den mördade tillhör ett annat folk, ett annat kollektiv, råkat födas i ett annat sammanhang?
Jag önskar att jag vore säker på svaret, att eget förstånd fått mig att tänka och bete mig bättre än att bli våldsverkare. Men om den inre livsväven vävs av rädsla och hopplöshet? Vem riskerar man att bli då?
Så, vad vet man om sig själv? Egentligen? Om jag varit en av dem som ganska frekvent varit utsatt för missiler från Gaza, om jag varit en av dem vars dotter halshuggits eller kidnappats av Hamas, vem hade jag då varit? Hade jag ansett att Israels massiva och mördande angrepp på Gaza varit det enda rätta? Hade jag uppfattat det som någon sorts rättvisa att palestinska barn skulle bombas till döds som svar på att mitt barn mördats? Jag hoppas inte det, men hur ska jag veta?
Skulle jag tycka att det vore rätt att min regering försvarade olagliga bosättningar på Västbanken och regelverk som hämtade ur spelplanen för apartheid? För ”de andra” är ju inte riktiga människor för det kanske jag ”lärt mig” redan på skolgården.
Hur skall jag kunna veta vem jag skulle vara under helt andra förutsättningar?
Det enda jag kan vara säker på är att i god jordmån, med goda förutsättningar, är det lättare att avsky våld, motsätta sig hat och se sig själv i den andre. Se individer. Inte kollektiv där hat mot folkgrupper och rasism är den yttersta tassemarken. Här i landet Sverige – som levt med fred så länge jag levt, landet som gett mig gratis utbildning, ett liv utan svält och med sjukvård som inte ruinerat mig – kan det vara nog så svårt att förstå sig på livet där förutsättningarna är helt annorlunda. Jag, och många andra, har haft fantastiska förutsättningar för att leva goda liv med överflöd av det mesta. Så det är lätt för mig att sucka och stöna över hur andra beter sig. Om jag nu hade haft den lusten. Vilket jag inte har.
Det finns bara ett sätt att undkomma att vi människor blir sämre än vi skulle kunna vara. Att skapa god jordmån för goda liv. Så varför försöker vi oss inte på den uppgiften? Varför göder vi – till och med i vårt land – istället en krigskultur, riktad mot Jorden såväl som mot oss själva?
De israeler och palestinier som har modet att i vart fall försöka samtala om fred och försoning.
Liberalernas Johan Pehrson som inte förmår att kritisera Israels urskillningslösa bombningar.
