Utgångsläget för det klimattoppmöte som öppnar på torsdag är att utsläppen spås minska med 2 procent till 2030 när de borde minska med 43 procent. Men att omställningen ändå vinner i kraft är en källa till optimism, enligt klimatforskaren och professorn Björn-Ola Linnér, som samtidigt varnar för att ett nytt orosmoln tornar upp sig.
Ännu en gång samlas världens länder för att avhandla vad som beskrivits som vår största kris, den uppvärmning som följer av våra utsläpp av växthusgaser. Den här gången i Dubai, huvudstad i värdlandet och oljenationen Förenade arabemiraten. Utgångsläget är minst sagt besvärligt. De senaste veckorna har rapporterna duggat tätt som visar hur långt vi har kvar för att kunna klara Parisavtalets temperaturmål, att begränsa uppvärmningen med en höjning som ligger en bra bit under två grader och sträva mot 1,5-grader, jämfört med förindustriella nivåer. Enligt en FN rapport häromveckan spås utsläppen minska med 2 procent till 2030 jämfört med 2019 om alla ländernas klimatplaner implementeras till fullo. En siffra som ska jämföras med FN:s klimatpanel (IPCC) som konstaterat att utsläppen behöver minska med 43 procent till 2030 för att begränsa uppvärmningen till 1,5-grader.
En hälsokontroll väntar
Hur väl världen klimatarbete står sig jämfört med Parisavtalet temperaturmål kommer att vara i centrum för klimattoppmötet, som kommer ägna en stor del åt vad som på engelska heter ”global stocktake,” det vill säga en omfattande översyn av ländernas klimatplaner.
– Jag brukar beskriva den som en hälsokontroll, säger Björn-Ola Linnér, professor i klimatpolitik vid Linköpings universitet.
Rapporten som ligger till grund för översynen visar att läget är allvarligt. Utsläppen behöver minska med över 40 procent mer än vad länderna redan utlovat. Men en indikation i en global stocktake om att vi ligger efter är tänkt att fungera som en blåslampa för mer åtgärder. De nationella klimatplanerna ska uppdateras var femte år enligt Parisavtalet och nästa gång är 2025.
– Så hela tiden ligger man där och puttar fram länderna lite, säger Björn-Ola Linnér.
”Klimattoppmöten kan inte lösa allt”
Något som tidigare hindrat nya klimatlöften från fattigare länder är att den klimatfinansiering som utlovats inte levererats. Men enligt en färsk rapport från OECD ska den ”förmodligen” vara på plats. Att länderna i samband med förra årets klimattoppmöte kom överens om att inrätta en fond för de skador och förluster som klimatkrisens effekter för med sig, förbättrar också utgångsläget för förhandlingarna det här året. Men, säger Björn-Ola Linnér, det går inte att förvänta sig att allt ska lösas på klimattoppmötena.
– Vi ligger ju långt efter. Men samtidigt är det ju så att den internationella politiken inte kommer att göra alltihop, den kan bara sätta ramar och vara en katalysator för att driva på nationell och lokal utveckling.
Här spelar företag en roll. Men också civilsamhället och inte minst de många rättsprocesser som påbörjats världen över för att förmå länder till skarpare åtaganden, enligt Björn-Ola Linnér.
– Man använda hela spelplanen vad gäller det demokratiska samhällets möjligheter, jag tycker det är jättebra.
Ett nytt orosmoln tornar upp sig
Trots den långsamma takten och det svåra utgångsläget, är samtidigt omställningen från det fossila till det förnybara påväg i många industrialiserade länder, enligt klimatforskaren. Men han varnar för en fara i horisonten. Att fattiga länder blir fastlåsta i ett fossilt beroende, när Ryssland och Saudiarabien vill hitta nya köpare för sina stora tillgångar av olja och gas.
– Det som oroar mig på sikt, det är att vi får en uppdelning med ett fossilblock och ett förnybart block i världen.
