Man brukar säga att en hammare bara ser spikar. På samma sätt kan man se landets viltförvaltare som gevär som bara ser måltavlor. Som utomstående får man lätt intrycket att frågor kring vilda djur i Sverige endast kan hanteras med en devis – skjut dem. På bara två dagar har tre reportage som innefattar djur från tre skilda platser i vårt land skildrats, med en sak gemensamt. Djuren får plikta med sina liv när det finns andra alternativ.
Strax utanför tullarna i Stockholm finns ett ståtligt trähus med en fasad i cederträ. Huset är uppskattat av såväl arkitekter som förbipasserande och även en särskild hackspett. Denna har fattat så pass mycket tycke för byggnadens fasad att den gjort det som hackspettar gör bäst. Den har hackat hål i träfasaden och därmed orsakat omfattande kostnader för fastighetsägaren. Som entreprenör inom denna bransch har jag full förståelse för frustrationen över detta, men inte för lösningen. Länsstyrelsen har nämligen beslutat att hackspetten ska skjutas. Man har tydligen försökt skrämma bort den på diverse sätt men det har inte hjälpt. Jag undrar varför man inte har provat att locka in den i en fälla och transportera den långt från platsen, i hopp om att den ska hitta en ny, mindre känslig, träyta att hacka i? I stället ska man kalla in en jägare som ska skjuta denna fågel några stenkast från centrala Stockholm. Uppdraget lär inte vara populärt, man vill ju knappast råka träffa fel mitt i en tätort …
I Örebro län hittades en lodjursunge i ett fårstall. Den skrämdes i väg och kom tillbaka dagen därpå. Då tillkallades länsstyrelsen som sköt kattungen av “barmhärtighetsskäl” då den upplevdes vara apatisk. Lodjuret är rödlistat och klassificerat som ”sårbart” i Sverige. I flera delar av Europa flyttas just nu lodjur mellan länder för att återintroducera detta ikoniska rovdjur på platser där de försvunnit och hjälpa stammar som behöver nya gener, bland annat i Polen och i Kroatien. Det innebär att det finns vedertagna metoder för att omlokalisera dessa djur med hjälp av fällor och/eller sedering. Varför valde man inte att flytta lodjuret till en annan del av Sverige kan man fråga sig? Det enkla och raka svaret är; Därför att vi saknar den praktiken i Sverige. Och mer därtill, vi verkar sakna viljan.
Som kuriosa kan nämnas att i Holland påträffades en varg sovandes på en gräsmatta i ett villaområde i våras. Den sövdes och transporterades bort till en skog där den vaknade något omtöcknad. I Sverige hade det med största sannolikhet lett till, ja just det – skyddsjakt.
I Norrbotten har en sameby ansökt om ”förebyggande” jakt på åtta järvar för att skydda rennäringen. Det här är inte bara märkligt i sig, det bryter även mot EU-regler. Järven är också rödlistad och liksom lodjuret skyddad av Bernkonventionen. Vidare har Sverige bestämt att även järven ska omfattas av Art- och Habitatdirektiven. Det innebär att alla möjliga metoder måste ha uttömts innan man tillgriper det som kallas skyddsjakt. Att proaktivt söka skyddsjakt ställer sig i diametral motpol till definitionen av alla regler. Trots detta är metoden en allmän praktik i renbeteslandet och i våras sköts minst 44 björnar direkt efter att de vaknat ur sitt ide så fort de visat sig nära ett rengärde (i tillägg till 648 björnar i historiens största licensjakt i Sverige). En osmaklig krydda i sammanhanget är att det här oftast görs med inhyrda helikoptrar som betalas med skattepengar via länsstyrelsen.
Antalet rödlistade däggdjur och fåglar ökade med 50 procent mellan år 2000 (90 arter) och år 2020 (135 arter). Flera av dessa rödlistade arter jagas årligen. År 2021 sköts över 88 000 rödlistade djur. Att säga att vi är vårdslösa med vår fauna är en grov underdrift.
Vi behöver alla fundera över hur vi behandlar naturen och dess innevånare. Gör vi inte det kommer vi snart inte ha några vilda djur kvar. Och då kommer vi ångra att vi sköt den där hackspetten, oavsett hur ettrig den var.
Snön som låter oss djurälskare ta del av djurens spår och komma ihåg att vi delar planeten med fler (som dock hela tiden blir färre).
Naturvårdsverkets nya handlingsplan för den biologiska mångfalden är svag, intetsägande och otillräcklig.
