Krönikor

Oppositionens stora problem

Det finns mycket att förfasas över i Tidöavtalet. Det innehåller reform efter reform som skapar ett mer auktoritärt samhälle och som slår mot fattiga, asylsökande och alla som inte är infödda svenskar. Det skapar ett samhälle där människor som kommer från andra länder får färre rättigheter, mer osäkerhet och mer otrygghet.

Det som verkligen behövs nu är ett brett motstånd mot Tidöavtalet där alla som vill se en mer progressiv och jämlikt samhälle tydligt pekar på vilka enorma försämringar som är på gång. Ändå är Socialdemokraternas linje att detta är ganska mycket i linje med deras politik och att det inte finns så stora skillnader mellan dom och den SD-stödda konservativa regeringen.

Tidöavtalet innebär en rad reformer som syftar till att du inte ska vara säker på att du får stanna, trots att du har haft skäl att fly och trots att du har varit här länge. Det ska bli lättare att förlora uppehållstillståndet. Dina skyddsskäl ska hela tiden omprövas och att kunna få beskedet att stanna här permanent ska helt enkelt inte finnas i framtiden.

Istället ska människor kunna utvisas på grund av att de levt på ett sätt som staten inte tycker är okej. Bristande vandel ska utgöra en grund för utvisning och exempel på vad detta kan vara är missbruk och prostitution – det vill säga du ska kunna utvisas på grund av sjukdoms- och beroendeproblematik eller om du blir utsatt för brott.

Listan kan göras lång, men uppenbart är att människor kommer att bli räddare och otryggare. Angiveriregler ska införas för att människor ska ange varandra för att hitta papperslösa och utvisa dessa. Dessutom kommer skuggsamhället bli mycket större eftersom färre kommer att få tillstånd att stanna och fler kommer att förlora sina tillstånd. Civilsamhället kommer få det svårare. Biståndet minskas. Miljöpolitiken monteras ner.

I valrörelsen deltog jag i några gymnasiedebatter och blev lite lagom förfärad, men inte förvånad, över att S-representanterna argumenterade för att det inte var någon direkt skillnad mellan S och M när det gällde politiken. De tryckte istället på att de hade Magdalena Andersson. Att det var den stora skillnaden mellan de två största partierna. Det är ju smått patetiskt att S är så rädda att tycka något eget att de helt öppet försökte få människor att tro att de driver moderat politik.

Och det har bara fortsatt efter valet. Socialdemokraterna väljer att inte kritisera regeringens auktoritära politik. Magdalena Andersson svarar undvikande i en intervju med Expressen om både migration, kriminalpolitik och tiggeriförbud. Jag hade önskat att detta bara var retorik, men min erfarenhet av S genom åren är att det finns flera delar i Tidöavtalet som antingen kommer från S från början eller är saker S hade velat göra om de tillåtits driva igenom det.

Om vi ska kunna bekämpa den här auktoritära, blå utvecklingen behövs att rörelser som faktiskt vill se en annan utveckling gör mer och samlar fler. Och ett konkret hinder mot att åstadkomma den breda oppositionen stavas Socialdemokraterna.

Det är vår i luften.

Min text om bonoboapors konfliktlösning får avvakta något.