Carolakrönikan häromveckan ledde till en del reaktioner via bland annat mejl, debattartiklar och diverse kommentarer runt min användning, eller snarare brist på användning, av ordet rasist. Min uppfattning om alla etiketter, som socialist, kapitalist, nationalist, basist … är att om man vill kalla någon något den inte kallar sig själv har man hela bevisbördan. Men bedömningen i alla dessa fall är ändå subjektiv. Det finns ingen lista man kan ticka av som i diagnosmanualen DSM V och säga att japp, du uppfyller fem kriterier av sju, alltså är du rasist.

En rasist enligt ursprungsdefinitionen bär i regel på en övertygelse om den egna ”rasens” överlägsenhet. Du kan vara rasist i själ och hjärta och inte uttrycka dig rasistiskt, förstås, och det omvända kan gälla. Det är därför det slentrianmässiga klistrandet av rasistetiketter på personer som Carola är både fel och kontraproduktivt. Vi vet inte vad som försiggår i hennes hjärna, eller någon annans, men vi kan dra slutsatser av hennes gärningar. Som adoptionen av dottern. Någon som anser att svarta förtjänar förakt adopterar inte rimligtvis ett svart barn.

Är hudfärgsrasismen utrotad i Sverige? Absolut inte. Som jag en gång skrev i ett blogginlägg har den ändrat karaktär. När vi sextiotalister växte upp var det helt i sin ordning att skämta om människor av andra hudfärger, men vi kände sällan eller aldrig något hat mot dem – de fanns ju knappt i Sverige. Men sedan lärde vi om – i alla fall en del av oss. Vi slutade med n-ordet och z-ordet och började visa hänsyn, för plötsligt levde de människor som Pippi skojade om i både film och böcker i Sverige mitt ibland oss.

Alla gick inte med på att tänka om, och motviljan mot PK-korridoren utvecklades. Ni vet. De som vägrade sluta säga n*-boll. Eftersom det är ”deras” land. Och de ska inte behöva ändra sig. Alls.

Men rasismen i Sverige i dag har vandrat bort från hudfärg och blandats upp med en allmän ilska mot invandring och ett förakt mot vissa etniciteter och mot muslimer. De verkliga rasisterna tog täten. De slutade insistera på att använda n-ordet och började säga Mena istället. De slutade prata om den vita rasens överlägsenhet och började diskutera kostnader för invandring. Lätt förenklat. Och övriga n-bollsivrare hängde på. Här fanns ju män i kostym som sa saker som lät politiskt korrekt och inte bröt mot en enda av de regler PK-folket satt upp, och ändå fick de spott och spe och kallades ”rasister”.

Och ja. Jag menar att oviljan att bemöta SD:s argument i sak är en enormt bidragande orsak till att vi hamnat där vi är i dag. Det är helt i sin ordning att ifrågasätta politikers värderingar, men det kan inte vara det enda vi gör.

Caroladebatten är en miniatyr av samhällets utveckling de senaste tjugo åren. Är det fel av mig att kalla henne ”oupplyst och fördomsfull” men inte ”rasist”? Den bedömningen får var och en göra. Men att hennes unkna åsikter baserar sig på desinformation, och att den behöver mötas med motargument hoppas jag alla kan hålla med om. Det är värt att fundera över varför ilskan mot krönikan, som faktiskt är djupt kritisk mot Carola, fokuserar så starkt på det faktum att jag menar att hon inte är rasist. Det är värt att fundera på varför det är så viktigt att Carola oemotsagt katalogiseras under just det tillmälet och hur kompromisslöst avståndstagande gör världen bättre.

Hudfärgsrasismen i Sverige har som sagt i stort gått under jorden. Visst tågar NMR, men de är ynka få. Och visst finns det hudfärgsrasism hos nya svenskar, men de lär sig snabbt att inte uttrycka den. Men den kulturella rasismen, och då framför allt muslimhatet, är påtagligt. Och det är så mycket svårare att bemöta, eftersom fördomar och förakt är uppblandade med fakta och argument i sak. Det går att peka på brottslighet, arbetslöshet, slöjpoliser, gäng, skjutningar, hedersvåld och det är jobbigt att läsa statistik och svara i sak. Det är så väldigt mycket lättare att såga den andra personens värderingar och klistra rasism över alltihop.

Jag blir inte sårad av att kallas ”okunnig” av antirasister. Jag har kallats mycket värre av dem jag bemött på andra sidan staketet. Men jag är djupt bekymrad över att så många ingenting lärt. Vi kan inte fortsätta bemöta Sveriges alla carolor med att dra rasistkortet. Vi måste alla hjälpas åt att läsa på, förstå, sätta oss in i Sveriges problem och argumentera i sak – vilket jag faktiskt också gjorde i krönikan. Bara så kan vi mota kulturrasismen.