Krönikor

Ingenstans i världen är jag säker på att vara välkommen

För 32 år sedan fick många svenskar med utländskt påbrå ett abrupt uppvaknande. Ny demokrati fick 6,7 procent och 25 platser i riksdagen. De blev vågmästare i en borgerlig regering och deras agenda bestod i att sänka skatten och skicka ut invandrare ur landet. Jag minns hur jag tänkte att det inte är självklart att jag kommer att få vara en del av Sverige i framtiden och att jag måste ha en plan för det.

Jag var 20 år och uppvuxen i en medelstor stad där jag stack ut med mitt svarta hår. Jag och min familj kände till nästan alla andra adopterade barn i staden för vi var få och lätta att känna igen där vi gick och höll våra svenska pappor och mammor i händerna när vi var ute.

Mina föräldrar viftade bort min oro men år för år stryps snaran åt. När vi läste om förintelsen förundrades jag över att inte fler flydde i tid. Och att inte fler tyskar reagerade på den grova retoriken och de rasistiska lagarna som infördes.

Nu lever vi i ett samhälle där människor som dukar under för torka och konflikter i Sudan hånas på Twitter med att kvinnorna väl får knipa ihop benen och sluta producera så mycket avkomma. Där föräldrar som förlorar sina barn i skjutningar möts av förakt för att de inte håller ordning på sina ungar om kvällarna. Där riksdagspolitiker i den styrande alliansen öppet pratar om kulturkrig och folkutbyte. Där det är helt legitimt att förneka klimatförändringarna vars verkningar radar upp sig mitt framför näsan på oss. 

Det utreds nya lagar om att göra skillnad på människor. Där vissa typer av invånare inte ska få ha samma rättigheter som etniska svenskar. Där en invandrad och dess barn aldrig ska kunna rota sig för att medborgarskap ska bli svårare att få och uppehållstillstånd ska kunna dras tillbaka om man beter sig osvenskt. Vad nu osvenskt är för något. 

En stor majoritet av svenskarna är emot den avhumanisering av kolleger, grannar och klassföräldrar som sker, men journalister och politiker verkar hämta sin verklighetsbild från trollfabrikerna på Twitter och där har alla spärrar släppt. Man kan kalla människor för de mest utstuderat vidriga saker och istället för att bli avstängd få hundratals retweets.

Numera kan man vara intolerant och rasistisk i grupp utan att behöva skämmas för sina unkna åsikter. Tvärtom kan man ta plats och se till att misshagliga element avlägsnar sig. Som exempelvis härom dagen då jag besökte min mans grav på årsdagen av hans bortgång. Efteråt gick jag till församlingens kafé för att samla mig. Det var skönt att sitta där i skuggan under äppelträdet och låta tankarna vandra och tårarna få komma som de ville. Tills de fyra äldre herrarna vid bordet bredvid mycket animerat och högljutt påbörjade en verbal tävling i vem som vågade vara mest frän i ordvalen kring hur invandringen förstört Sverige.

Det sker helt öppet nu. Det går snabbt. Folk vänjer sig och börjar tänka att visserligen känner inte de någon dålig invandrare men alla tidningar och alla ledande politiker kan ju inte ha fel. Och jag har ingen plan. För det finns ingenstans i världen där jag kan känna mig säker och välkommen.

Medmänsklighet.

Motmänsklighet.