Enligt EU:s fördrag ska unionen bygga på och ha som mål att främja respekt för människans värdighet och de mänskliga rättigheterna. Dessa grundvärden måste därför vara vägledande när EU-länderna skapar ett gemensamt asylsystem, skriver Rickard Olseke.
EU:s migrations- och asylpakt utgör den tredje fasen i det gemensamma europeiska asylsystemet – den andra fasen slutfördes 2013 när Cecilia Malmström var ansvarig kommissionär. Startpunkten är Europeiska rådets möte i Tammerfors i oktober 1999 där EU:s stats- och regeringschefer bekräftade ”den vikt unionen och medlemsstaterna fäster vid den absoluta respekten för rätten att söka asyl”.
Pakten innehåller flera nya och reviderade lagförslag – och en rekommendation om ”lagliga vägar till skydd i EU” – och lanserades i september 2020 av EU-kommissionär Ylva Johansson som en ”nystart” efter flera år av misslyckade förhandlingar. Enligt ministerrådets och Europaparlamentets så kallade färdplan ska lagförslagen antas innan nästa parlamentsval som hålls i juni 2024.
I ett uppmärksammat tal i Prag i augusti 2022 markerade Tysklands förbundskansler Olaf Scholz att det är ”vår plikt att erbjuda ett tryggt hem till människor som behöver skydd” och att EU därför ”behöver ett solidariskt och krissäkert asylsystem”. Solidaritet och rättvis ansvarsfördelning mellan medlemsländerna i mottagandet av asylsökande är även en bärande princip i EU:s fördrag.
Men i Sverige är både statsminister Ulf Kristersson och oppositionsledaren Magdalena Andersson inriktade på att försöka minimera antalet asylsökande snarare än att ha en god beredskap i asylmottagandet – en inställning som ger upphov till återkommande ”migrationskriser” i en osäker omvärld där allt fler människor tvingas på flykt undan krig, förtryck och förföljelse. Det svenska EU-ordförandeskapet präglades av den övergripande målsättningen ”att få till stånd ett reformerat gemensamt europeiskt asylsystem som innebär ett lägre asylrelaterat migrationstryck för Sverige”.
Trots vädjanden från EU-kommissionen har svenska regeringar de senaste fem åren vägrat att ta emot asylsökande som omfördelats från andra EU-länder. Sverige valde också att ställa sig utanför en ”frivillig solidaritetsmekanism” som förhandlades fram under ledning av Frankrikes inrikesminister Gérald Darmanin för att underlätta en överenskommelse om migrations- och asylpakten.
EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen har efterlyst ett EU som hanterar migration med värdighet och respekt. Om det ska bli verklighet krävs – utöver solidaritet mellan medlemsländerna – säkra och lagliga vägar för att söka asyl och en rättssäker och effektiv asylprövning i hela EU. En rättvis ansvarsfördelning kan uppnås genom förbättrat operationellt och finansiellt stöd till medlemsländerna – till exempel via en asylpeng som följer varje asylsökande.
Rätten till asyl är en av EU:s grundläggande rättigheter och det yttersta skyddsnätet när andra mänskliga rättigheter kränks. I stället för att göra sig beroende av auktoritära regimer i syfte att hindra människor från att söka asyl – Tunisien med president Kaïs Saïed är senast i raden – måste EU:s ledare stå upp för unionens fördragsfästa grundvärden och skapa ett gemensamt asylsystem som säkerställer ett värdigt och rättighetsbaserat mottagande.
