Glöd · Debatt

”EU:s yttre gräns är inte någon annanstans”

En liten kille roar sig så gott han kan i ett grekiskt flyktingläger.

DEBATT ”Vi ska inte tillbaka till 2015”, säger migrationsminister Morgan Johansson. De senaste veckornas uppmärksamhet kring det ökande antalet asylsökande i Litauen påminner oss om att EU:s yttre gräns även löper genom norra Europa.

Efter tidigare anklagelser mot Turkiet och Marocko beskylls nu Belarus av EU:s ledare för att försöka ”utnyttja migranter för politiska syften”. Den nuvarande migrationspolitiken har ett högt pris, inte bara för de människor som drabbas – genom att utmåla asylsökande som ett hot har EU gjort sig beroende av auktoritära regimer.

I stället för att spela dessa länder i händerna kan EU välja att välkomna människor på flykt och bygga den beredskap som krävs för ett ordnat asylmottagande i en osäker omvärld. EU behöver ett robust asylsystem med ett regelverk som säkerställer säkra och lagliga vägar för att söka asyl, en rättssäker och effektiv asylprövning och en rättvis ansvarsfördelning mellan medlemsländerna.

Hittills har utvecklingen gått åt motsatt håll. Efter flera år av misslyckade förhandlingar presenterade EU-kommissionär Ylva Johansson en ny migrations- och asylpakt den 23 september förra året. Men den harmonisering av medlemsländernas asyllagstiftning som föreslås är inte neutral, den har en riktning. Människor på flykt ska enligt EU-kommissionens ursprungliga förslag från 2016 förmås att ”söka skydd på andra platser, till exempel i länder som ligger närmare deras ursprungsländer”.

Att försöka minimera antalet asylsökande genom en allt mer restriktiv migrationspolitik har även varit den svenska regeringens strategi – först genom den tillfälliga lagen och nu i form av permanenta ändringar i utlänningslagen som träder i kraft nästa vecka.

I den nya antologin Asylum challenges, debates and reforms om utvecklingen i fyra EU-länder sedan 2015, konstaterar migrationsforskaren Bernd Parusel att Sveriges inriktning är att ”hålla asylrelaterade inflöden under kontroll och inom hanterbara kvantitativa marginaler, snarare än att vara bättre rustat för att hantera framtida händelser liknande dem som inträffade 2015. Men eftersom flyktingsituationen 2015 var oförutsedd tills den faktiskt började manifestera sig, verkar detta tillvägagångssätt riskabelt”.

Enligt FN:s flyktingorgan UNHCR fortsatte antalet människor på flykt att öka även under 2020 och uppgick då till 82,4 miljoner. I sin slutrapport från 2019 skriver Försvarsberedningen ”att instabiliteten i Mellanöstern och delar av Afrika […] gör att migrations- och flyktingströmmarna till Europa kan förväntas fortsätta.” Den försämrade säkerhetssituationen i Afghanistan efter USA:s trupptillbakadragande är ytterligare ett aktuellt exempel.

Försvarsberedningen utgår även ifrån att människor kommer att fly till Sverige om våra grannländer drabbas av väpnad konflikt. Utredningen om civilt försvar som nyligen presenterades konstaterar sammantaget att det ”behöver finnas en god beredskap att hantera stora flyktingströmmar till Sverige i fred men också under höjd beredskap”.

Vad förväntar vi oss om flyktvägen nästa gång går över Östersjön med Sverige i frontlinjen vid den yttre gränsen? Ett ordnat mottagande och snabb omfördelning av asylsökande inom EU – eller en ny politisk kris, ett fortsatt race to the bottom och stängda gränser väster- och söderut mot Norge, Danmark och Tyskland?