Skillnaden mellan ett progressivt samhälle och ett nyliberalt är enligt Mario Aksentijevic Bergbäck som skillnaden mellan två fotbollslag. Ett lag samarbetar, det andra består av divor som spelar var och en för sig. För att bli mer som det samarbetande laget borde vi odla den gröna folkhemssjälen, skriver han.
DEBATT. JA! Sverige vann brons i fotbolls-VM, vilken bravad! Du kanske har varit aktiv som fotbollsspelare, ledare eller domare i en idrottsförening och någon gång upplevt den härliga känslan av gemenskap. Alla som utövat en sport i ett idrottslag vet om känslan när laget tillsammans överkommer hinder, offrar sig för lagets bästa och skapar en lagkänsla som kan förflytta berg.
Värdet av gemenskap och potentialen som finns när det gäller personlig utveckling är betydande. I slutändan kan lagkänslan bidra till tävlingsvinster, men framför allt att människor får en nödvändig gemenskap, upplever en meningsfull tillvaro och utvecklas som individer i ett kollektiv.
Väldigt förenklat är skillnaden mellan en progressiv samhällsmodell och en nyliberal motsvarighet lite som att jämföra två olika fotbollslag. Det nyliberala laget är fullt med divor som spelar för sig själva, eftersträvar individuellt beröm och att maximera sin bonus. I kontrast försöker spelare i det progressiva laget använda sina egenskaper för att förstå hur de kan maximera sin talang tillsammans med andra spelartyper, med målet att laget ska kunna vinna, utvecklas och gemensamt nå nya höjder. Nyliberaler fokuserar mycket på endast individen medan progressiva ser både individen och laget/samhällsgemenskapen som en helhet.
Oavsett om fotbollslaget får dig att växa som människa, eller föreningen, partiet eller någon annan gemenskap, finns det alltså ett värde bortom det instrumentella. I idrottstermer brukar laganda representera just det. I Sverige i ett samhällsperspektiv var det folkhemssjälen som var motsvarigheten. Det är vad som nästan går att känna i luften när du befinner dig i ett samhälle präglat av hopp, solidaritet, gemenskap och känsla för att alla människor är lika mycket värda, hör ihop och kan förbättra samhället tillsammans.
Den amerikanske statsvetaren Robert Putnam har blivit världskänd för sin forskning om ”socialt kapital”, eller medborgarandan i ett samhälle. Putnam resonerar kring hur socialt kapital utvecklas genom engagemang i civilsamhället som bidrar till meningsfulla utbyten mellan människor. Inte minst altruistiska solidaritetshandlingar stärker mellanmänsklig tillit. Han menar även att sociala engagemang är fundamentalt för människors vilja att engagera sig politiskt och understryker sambandet mellan starkt civilsamhälle och vital demokrati. Putnam lyfter även det nyliberala amerikanska samhällets reducerade medborgaranda som framförallt beror på bristande jämlikhetspolitik.
Trenden under den nyliberala eran har varit nedskärningar och färre socialpolitiska insatser. Många kommuner väljer mindre resurskrävande idrottsprojekt i enbart utsatta områden med ideella krafter i civilsamhället i syfte att motverka exempelvis brottslighet. Socialpolitik som rymmer både skola, fritidsgård och socialtjänst uteblir. Istället för professionella socialarbetare får individen därmed ta större ansvar för sin egen välfärd med hjälp av eldsjälar som jobbar gratis. Passionerade eldsjälar är fantastiskt men behöver kompletteras med professionella socialarbetare för att kunna ta hänsyn till helheten.
Det har blivit allt tydligare att den nyliberala samhällsmodellen och högerregeringar har misslyckats med gemenskapsbyggande åtgärder som snarare försökt avveckla folkhemssjälen istället för att utveckla den. Föreningslivet har på många platser i Sverige successivt mist sin livskraft. Inte minst eftersom stödet från staten och kommuner minskat eller uteblivit helt.
Debatten om höstbudget har intensifierats med progressiva förslag på indexering av generella statsbidrag till kommuner och regioner. Intention är ökad förutsägbarhet för välfärdsfinansieringen då ekonomiskt stöd ska indexeras och räknas upp i enlighet med inflationen. Ett konstruktivt första steg mot att stärka välfärden och borde även kunna vara en vägledande princip för civilsamhället. Utmaningarna för civilsamhället handlar om kostnaderna för lokalhyror, kanslilöner och utrustning har ökat, utan att föreningsbidragen har justerats upp i takt med inflationen.
Miljöpartiet i synnerhet borde försöka utveckla den gröna folkhemssjälen, värna civilsamhället, demokratin och skapa en starkare samhällsgemenskap. Det gröna folkhemmet kan utvecklas genom indexering av föreningsbidrag till civilsamhället: som kan stärka medborgarandan – förbättra integrationen – samt underlätta samarbetet mellan frivilligarbetande eldsjälar och professionella socialarbetare.
Framför allt skulle det vara ett trendbrott mot det nyliberala misslyckandet och även utveckla den svenska gröna folkhemssjälen.
