Folkhögskolor och studieförbund skulle behöva satsningar, men regeringen minskar stödet till dem. Det beror på Sverigedemokraternas önskan om en stark, kontrollerande stat, skriver en grupp folkhögskollärare.
Oavsett vad regeringens övriga företrädare påstår är Sverigedemokraternas syfte med att sänka stödet till folkhögskolor och studieförbund att:
• försvaga och avveckla demokratin
• göra det omöjligt för människor att påverka sin livssituation och förhindra engagemang att delta i samhällsutvecklingen
• fördjupa utbildningsklyftor och sänka bildnings- och utbildningsnivån i samhället
• reducera intresset för och minska delaktigheten i kulturlivet.
SD vill också att regeringen ska ta över kontrollen av folkbildningen från Folkbildningsrådet, som hittills haft statens förtroende att följa upp och fördela anslagen.
Varför?
För att SD har sina rötter i nazismen och vill ha en stark, kontrollerande stat som ingen vågar, får eller kan utmana – inte heller de stödpartier som de driver framför sig nu under maktövertagandet.
Att normalkonservativa, liberala och socialliberala politiker med öppna ögon bejakar detta för att få behålla makten är inte bara pinsamt utan rent livsfarligt och en otäck spegelbild av det som ägde rum i Tyskland på 1930-talet.
Den inledande texten ovan är en inverterad parafras på de fyra syften som staten än så länge har med folkbildningen, och som i sin helhet lyder:
”Statens syfte med stödet till folkhögskolor och studieförbund är att:
• Stödja verksamhet som bidrar till att stärka och utveckla demokratin
• Bidra till att göra det möjligt för en ökad mångfald människor att påverka sin livssituation och skapa engagemang att delta i samhällsutvecklingen
• Bidra till att utjämna utbildningsklyftor och höja bildnings- och utbildningsnivån i samhället
• Bidra till att bredda intresset för och öka delaktigheten i kulturlivet.”
Att det förekommit fusk i rapporteringen inom studieförbunden och att en byråkratisk overhead ibland stjäl resurser från verksamheten kommer vi inte åt genom att, som ett slags kollektiv bestraffning, strypa finansieringen till alla. Tvärt om kräver förbättringar och allmän uppryckning ofta extra resurser under en period.
De stolta målsättningarna ovan kvarstår alltså än så länge – men anslagen till folkbildningen har inte räknats upp på flera decennier – oavsett regering. Det är svårt att driva ett seriöst förändringsarbete med oförändrade – eller de facto krympande – anslag.
Humankapitalet, alltså människorna, är den viktigaste resursen i alla blomstrande företag. I mångt och mycket är det summan av de anställdas prestationer, kreativitet och samarbetsförmåga som utgör företaget. Därför är det viktigt för företag att personalen trivs och ges möjlighet att utvecklas, och att deras kunskaper är uppdaterade. Detsamma gäller självklart för byar, städer och nationer.
Att satsa på folkbildning i linje med statens nuvarande mål för verksamheten är en investering i samhällets förmåga att som kollektiv hantera både inre och yttre hot och de kriser vi står inför. Det är bara ett bildat folk som kan finna de nya vägar framåt vi behöver.
Spara inte på folkbildningen – investera i den!
Undertecknarna är alla folkhögskollärare från olika delar av landet.
