I dagarna har Erdogan erkänt att han knyter Sveriges Natoansökan till inköpen av sina leksaker, de amerikanska F16-stridsplanen. Alltså, man hade ju önskat att de större mediekoncernerna skulle ta sitt ansvar och belysa konsekvenserna av en sådan försäljning. Vad får det för effekter på omgivningen?
Istället möter vi dagligen artiklar med utgångspunkten att allt som för oss närmare ett medlemskap i Nato är gott. I en av dem resonerar DN:s journalister så här kring att den demokratiske senatorn som tidigare hindrat försäljningen av stridsflygen nu är tagen ur tjänst, anklagad för bestickning:
”Menendez har utmärkt sig som Turkiet-kritiker med uttalanden som att Erdogan ’undergräver internationell rätt, struntar i mänskliga rättigheter och demokratiska normer, och engagerar sig i alarmerande och destabiliserande beteende i Turkiet och mot angränsande Natoallierade’.
Hans ersättare Ben Cardin har åtminstone en mer nyanserad inställning:
– Turkiet är en viktig Nato-partner. Vi har mycket viktiga militära installationer i Turkiet och det ligger i vårt intresse att ha goda förbindelser med Turkiet, har Ben Cardin sagt.”
Nyanserad? Hur är det mer nyanserat? Att nyansera är inte att blunda. Erdogan är inte en trilskande mysgubbe som vill alla gott. Problemet är inte att han utnyttjar vår position för att få allt han pekar på, problemet är att han får allt han pekar på, bara för att vi ska gå med i Nato. Som vanligt är det kurderna som får betala priset för vår Natoansökan.
