Glöd · Debatt

Hur mäter man ett hederligt levnadssätt?

Maria Malmer Stenergard presenterar direktiv till en utredning om migration den 21 november.

För att få uppehållstillstånd i Sverige ska man ha vad Tidöregeringen kallar ”ett hederligt levnadssätt”. Att lyda svensk lag räcker inte – men vad ska då räknas? Och ska man verkligen inte ta hänsyn till vilka chanser någon har haft att leva hederligt? skriver Karolina Danielsson.

Hur tänker de? Tidöregeringen ställer nu kravet att den asylsökande – för att få uppehållstillstånd – ska leva ett hederligt liv. Det handlar inte om grova brott, terrorism eller krigsbrott, sådana regler finns redan. Nej, nu ska gränsen gå ”vid ett hederligt levnadssätt”. Det som tidöarna tidigare kallade ”god vandel”. Och visst, det kan ju låta bra i förbigående. Alla tycker väl att alla bör leva hederliga liv. Men det finns alltid komplikationer.

För att få uppehållstillstånd i Sverige ska man ha vad Tidöregeringen kallar ”ett hederligt levnadssätt”. Att lyda svensk lag räcker inte – men vad ska då räknas? Och ska man verkligen inte ta hänsyn till vilka chanser någon har haft att leva hederligt? skriver Karolina Danielsson.

SD:s migrationspolitiska talesperson Ludvig Aspling säger svepande i Lunchekot den 21 november att ”det finns en ganska stor mängd faktorer som man kan ta hänsyn till”. Till exempel, säger han, om den asylsökande blivit omhändertagen upprepade gånger enligt lagen om omhändertagande av berusade personer. Vad jag vet är det inte olagligt enligt svensk rätt att vara berusad, och kanske borde man till och med lättare förlåta en asylsökande en hederlig bläcka, men nej. Inte när Ludvig Aspling får råda. 

Dessutom frågar jag mig – när ska detta hederliga levnadssätt börja mätas? En asylsökande har väl oftast knappt börjat sitt liv i Sverige ännu?

Ska livet innan ankomst till Sverige inkluderas i mätningen? Hur ska svenska myndigheter veta om en person som kommer och söker asyl har haft en hederlig livsstil i sitt hemland? Och vems regler ska gälla då? Borde man inte också ta hänsyn till att asylsökanden är personer som flyr från krig och förföljelse?

De har sannolikt varit tvungna att leva hårda liv. De kan ha stått utan någonting, förlorat nära och kära i de mest fruktansvärda omständigheter. De är per definition utsatta, och utsatta människor kan för att överleva i vissa fall behöva begå brott. Migrationsminister Malmer Stenergard säger att reglerna om “hederligt levnadssätt” inte ska drabba utsatta. Dessa regler, säger hon, “tar inte sikte på att sätta dit utsatta människor”. Men reglerna krockar ju med intentionerna. Om en utsatt begår ett brott på grund av sin utsatthet – gills det inte då? Är det det hon säger? Jag hoppas det. Men jag tror det inte. 

Ska levnadssättet börja mätas och vägas i Sverige? Då kanske regeringen först ska se över omständigheterna som Sverige låter de asylsökande hamna i här. Ett exempel: de afghanska ungdomar som kom 2015 fick vänta i år (en del väntar än) på beslut och under tiden förväntades de leva under existensminimum. Kanske regeringen borde fråga sig om de fick förutsättningar att idka ett hederligt levnadssätt? Många fick inte arbetstillstånd. Dessutom kunde de skrivas upp i ålder ena dagen och dagen efter kastas ut på gatan från de boenden de hade.

Kanske till och med Malmer Stenergard, om hon hamnade i den sitsen, skulle kunna övervägt att leverera ett paket för att slippa spendera vinternatten hoprullad i en dålig sovsäck i en lekpark? Att det gått så bra för de afghanska ungdomarna under dessa omständigheter visar bara hur stark önskan att leva ett hederligt liv trots allt är. Men kan man kräva av alla att ha den styrkan? Många har strukit med också. Tagit sina liv. Flytt på nytt. Eller kanske hemfallit åt kriminalitet. Är det ett brott att inte vilja frysa ihjäl på en parkbänk och i stället ta den enda hjälp som finns där – kriminaliteten?

Men det handlar ju inte om bara om asylsökande. Det handlar om människor som redan beviljats asyl, och som numera var tredje år måste ansöka om förlängt uppehållstillstånd. Människor som aldrig tillåts känna sig trygga. Ensamma mammor vars liv hänger på hur deras barn beter sig. Till exempel. Kalla dem inte asylsökande. De bor här. Välkommen in i kylan, säger svenska staten. Om din ungdom lyckas bli omhändertagen enligt lagen om berusade personer upprepade gånger kan han eller hon hälsa hem, tycker SD:s talesperson. Vad som händer mamman förtäljer inte historien.

Det är väldigt lätt för politiker som sitter trygga med höga löner att vara hederliga (och inte ens då lyckas det alltid), men existerar en utanför marginalen är det inte lika lätt.

Det finns en bok jag tycker varje politiker som orerar om hårda tag och vandel bör läsa. Ståuppkomikern Trevor Noahs självbiografi, Born a crime. Han skildrar i den sin uppväxt, ett barn av en olaglig allians i Sydafrika under apartheid. Hälften vit, hälften svart blev han en anomali i sitt eget land. Det var där och då olagligt att vara av ”blandad” härkomst. Han beskriver hur han i sin ungdom krängde stöldgods i Alexandra, en fattig svart stadsdel i Johannesburg. Han skriver:

”In the hood, even if your’re not a hardcore criminal, crime is in your life in some way or another. There are degrees of it. It’s everyone from the mom buying some food that fell off the back of a truck to feed her family, all the way up to the gangs selling military-grade weapons and hardware. The hood made me realize that crime succeeeds because it does the one thing the govenment doesn’t do: Crime cares. Crime is grassroots. Crime looks for the young kids who need support and a liftning hand. Crime offers internship programs and summer jobs and opportunities for advancement. Crime gets involved in the community. Crime doesn’t discriminate.”

I översättning av Kjell Waltman i den svenska utgåvan Frukten av ett brott:

”I orten är brottsligheten på ett eller annat sätt en del av livet, även om man inte är en förhärdad förbrytare. Det finns olika grader. Det gäller alla från mamman som köper mat som trillat av lastbilen för att försörja familjen hela vägen upp till gängen som säljer vapen och krigsmaterial. Orten fick mig att inse varför brottslighet lyckas med det som staten inte lyckas med: brottsligheten bryr sig. Brottsligheten är gräsrötter. Brottsligheten letar efter de ungdomar som behöver stöd och en hjälpande hand. Brottsligheten erbjuder praktikantprogram och sommarjobb och tillfällen till avancemang. Brottsligheten blir involverad i samhället. Brottsligheten diskriminerar inte.”

Det tål att tänka på, tänker jag. Särskilt de sista orden. Brott diskriminerar inte. Det borde svenska staten inte heller göra.