Om vi upprörs över valjakten borde vi också blir upprörda över jakten på vilda djur i Sverige, menar Maria Ljung från djurrättsorganisationen Revolution Rov.
DEBATT. Den senaste tiden har många svenskar förfasat sig över valjakten på Färöarna. Medier har spridit bilder på stora vikar som har färgats röda av de döda valarnas blod. Massvis av valkroppar som flyter i det röda vattnet.
Det skildrar en syn som från en undergångsscen, livet i vattnet håller på att ta slut. Vi ser bokstavligen talat blodet/livet rinna ur kropparna. Och det är alltifrån trevligt.
Så vad är det som sker? Det är jakt. Utförd av människor. Sedan i maj har hundratals grindvalar dödats på Färöarna. Det är den årliga jakten grindadráp där valarna tvingas in till grunt vatten i vikar och strandas. Där tar färöingarna på land vid och har ihjäl dem med hjälp av harpuner och knivar. Detta är en tradition som pågått sedan medeltiden, då för att utvinna kött och tran ur späcket.
Jakt och tradition är alltså anledningen. Något som pågår i de flesta delar av världen – hela tiden. Året runt, dygnet runt. På senare tid lite mer ifrågasatt, omtvistat. Hur många djur får egentligen skjutas var och vilka? Vem och hur kontrolleras det?
Detta är frågor som allt mer ställs, och svaren är slingrande och ibland otydliga. Svenska Jägareförbundet (det största jaktförbundet i Sverige) beskriver all jakt i Sverige oavsett art, om arten har gynnsam bevarandestatus eller inte eller om den är fridlyst med risk för utrotning så här:
”Jakten är en viktig kulturgärning som har anor från jägarfolkens tid. I Sverige har jakt, viltvård och viltförvaltning en stark folklig förankring, bedrivs av alla samhällsklasser, har en stor betydelse för många människor och för alla gröna näringar.”
Så kanske att vi när vi med all rätt ifrågasätter valjakt på Färöarna även borde ta en närmre titt på den svensk jakten och hur den faktiskt går till? För vad tror ni driver jägarna på Färöarna som skiljer sig från de svenska?
