Folk i utsatta förorter ska kunna visiteras godtyckligt. Grannar, vänner och familj till någon som misstänks kunna komma att begå ett brott ska kunna avlyssnas av polisen utan domstolsbeslut. Straffmyndighetsåldern ska sänkas, fängelsestraffen ska bli fler och längre, fler ska utvisas. En del av detta har redan skickats på lagrådsremiss, annat är mer löst i kanterna.
Men allt ska bli verklighet, slår Ulf Kristersson fast. Många gånger. Vad jag funderar över när jag lyssnar igenom torsdagens pressträff om regeringens kriminalpolitik för andra gången är att alla de fyra partiledarna använder ordet förebyggande. Ett av deras kriminalpolitiska mål är att förebygga att unga dras in i kriminalitet. Men var är de förebyggande förslagen?
Det beror förstås på vad man lägger in i ordet. Politik som förebygger brott kan vara att motverka bostadssegregation och skapa platser där man kan mötas. Det kan vara basinkomst, som ger en grundläggande ekonomisk trygghet, som i sin tur kan få människor att göra mer av sina liv. Bra skolor som fungerar för alla barn, kulturskolor, föreningar och idrottsklubbar där de kan hitta intressen. Barnpsykiatri och andra skyddsnät som fungerar.
Men regeringens politik går inte åt det hållet, så vad menar de med förebyggande? Jag lyssnar en tredje gång och antecknar allt de säger om att förebygga brott. Det låter som om det är mycket, men det beror på att alla upprepar samma två punkter med lite olika formulering.
Den ena går ut på att att minska sekretessen mellan myndigheter. Till exempel ska skola och socialtjänst kunna rapportera sådant till polisen som i dag är sekretessbelagt. Den andra är att myndigheter ska kunna göra insatser för barn från tolv års ålder utan föräldrarnas medgivande.
Det är å ena sidan förslag som ska lösa problem som finns. Det kanske finns anledning att ha mjukare sekretess i vissa fall eller kunna skydda barn mot föräldrarnas beslut. Kanske. Å andra sidan är det talande att det enda i kriminalpolitiken som regeringen kan kalla förebyggande är att ge myndigheter mer makt över enskildas liv.
Johan Pehrson är den som lägger ut texten mest om att förebygga. Det behövs mängder av socialt förebyggande arbete, säger han. Små olyckor ska inte behöva bli stora katastrofer och det första brottet ska helst bli det sista. Han låter lite som en human röst bland hermelinerna, men när han konkretiserar är det ingen skillnad. Mer tvång, mindre egenmakt.
Det är också framför allt han som talar om det som kallas preventiva tvångsåtgärder, som går ut på att människor ska kunna avlyssnas utan domstolsbeslut och utan brottsmisstanke. Så att polisen hinner dit innan något hinner hända, förklarar han.
Med sådana ord kan man rättfärdiga ett 1984-samhälle innan man vet ordet av. Johan Pehrson tillägger att man kanske förhindrar ett mord. En människa får leva vidare. Det är en ganska viktig integritetstanke, att rädda liv, säger han, och visar att begreppet integritet är en vit fläck på hans inre karta.
Tidöregeringen förnekar sig inte. För dem börjar det ”förebyggande” arbetet när ett barn redan behöver omhändertas eller när det finns något att rapportera för polisen. Det är så sorgligt i ett samhälle där många unga lever liv där det är vardag att någon av dem blir mördad. De väntar sig ingenting bättre själva heller. Det borde vara självklart att tänka på kulturskolor, fotbollslag och skolkuratorer innan man tänker på tvångsåtgärder.
När någon skjuter på torget är det en annan sak – då ringer man polisen, inte kulturskolan. Men det förebyggande borde börja från grunden.
Ljuset är på väg tillbaka.
Cirkus Tidö.
