Det var allt en hal typ. Sveriges första ål-t right regering. Den som aldrig stenat ett utrotningshotat djur kastar första ålen. Ledarskribenten och tjuvfiskaren turned statssekreterare PM Nilsson dömdes i januari att betala en hiskelig massa pengar (för vanligt folk, men bara en tredjedels månadslön för en statssekreterare) sedan han blivit påkommen med ålryssjorna nere. Och skämten föll som småspik över en ensam eka i Hanöbukten.
Analytikerna tycktes kämpa för att ta det hela på allvar. Det var ju trots allt bara ett miljöbrott. Mest komprometterande, förklarade de, var att Nilsson ljugit. Först en gång inför kontrollanterna från Havs- och vattenmyndigheten. De fyra ryssjorna var inte hans, han skulle bara plocka skräp, hette det då. Och igen strax före jul när han redan installerat sig på Rosenbad och polisen ringde. Att han hade 11 kilo ål i båten men inte en enda handske eller skräppåse, var bara en olycklig slump.
Men så efter jul hade det gått upp för honom att det kanske skulle bli rättegång, så han ringde och ändrade sig. Ryssjorna var hans, och han var djupt ångerfull fastän han tyckte att brottet inte alls borde vara ett brott. På Facebook skrev han en text om sin ånger, och ljög av allt att döma igen. Han hade inte förstått att kontrollanterna var från en myndighet, förklarade han nu. Trots uniform och legitimation.
Så gick statsministern ut till försvar för sin främsta tjänsteman. PM Nilsson hade agerat dumt, men det gjorde inget för han hade varit ärlig mot statsministern hela tiden. Brottet hade uppdagats redan vid säkerhetsprövningen innan tillsättningen, fick vi veta. Vilket i så fall betyder att statsministern informerats om att hans blivande närmsta man begått
brott och var under utredning, men avstått från att ge rådet att berätta sanningen för polisen.
Eller så ljuger statsministern också. I sinom tid får vi kanske veta. Alldeles oavsett så finns det en fara med den här historien, inte enbart för ålen. Sedan torgen i Aten har politiker anklagat varandra för att ljuga. Den politiska lögnen kan se olika ut. Det kan vara motståndarens medvetna missförstånd, eller vallöftet som inte fullt ut kunde förverkligas. Det kan vara olika åsikter, eller statshemligheten som inte får avslöjas innan sekretessen släpper. Men fast jag varit i mina egna turer, förstår jag inte riktigt det som nu utspelar sig. Varför ljuger en statssekreterare för polisen? Varför ljuger han igen när han erkänt? Och varför säger statsministern att han visste om brottet innan statssekreteraren ljög en gång till?
Och varför säger Ebba Bush inte som Oscar Sjöstedt att det var verkligheten som kom och spökade när elstödet inte var på plats i god tid före jul, utan att hon aldrig sagt att det skulle vara på plats före jul? Jag vet inte. Men jag har en obehaglig känsla.
För oss som tror på demokratin, på ett samhälle där vi tar hand om varandra när vi behöver varandra, där vi löser våra gemensamma problem tillsammans, blir det också viktigt att det finns en grundläggande tillit mellan väljare och valda, mellan medborgare och det demokratiska systemet. För de som hellre vill se att marknaden tar hand om allt, att vi försäkrar oss mot ohälsa, väljer rätt skola, köper miljömärkt eller låter bli, så blir förhoppningen om politiska lösningar bara ett hinder. Vi får gärna tro att alla politiker ljuger och att systemet alltid brister, så vi inte förväntar oss annat, utan röstar på han som ger oss lägst skatt och mest konstruerad valfrihet. Även om han är ett, som vi sa i Skåne, ålahue.
Socialdemokraterna kritiserar det hela. Men kritiken inskränker sig till att de inte tror att kampanjen kommer ha ”annat än marginell betydelse för asyltillströmningen”. Ridå!
Sverigedemokraternas regering lägger skattepengar på en PR-kampanj för att baktala Sveriges humanism.
