Glöd · Debatt

Adopterade behöver stöd

På ett barnhem i Kambodja sätter en liten flicka upp sitt hår.

Den som adopteras har en gång tagits från eller förlorat sina biologiska föräldrar, och konsekvensen är att många får problem i livet. Det minsta man kan begära är ett särskilt stöd för adopterade, skriver Susanna Johansson.

Efter många artiklar och uppmärksamhet kring adoptionsfrågor initierat av adopterade, bland annat en artikelserie i DN, så kom ett statligt adoptionsspecifikt stöd till i augusti 2020. Detta innebar tillgång till samtalsstöd kring adoptionsrelaterade frågor för adopterade. Det var ett bra initiativ från regeringen. Dock kan man fråga sig varför det tillkommit så sent, mer än 60 år efter att den första adopterade togs till Sverige.

Under de efterkommande åren har adopterade varit flitigt förekommande inom den psykiatriska vården. Enligt statistik och flera forskningsstudier är risken för suicid betydligt större för adopterade. Den ”relativa riskökningen anges till mellan 2,33 och 3,6. Risken är också signifikant högre för ätstörning, tvångs- och ångestsyndrom, slutenvård för alkohol- och narkotikamissbruk och suicidförsök hos utlandsadopterade än i normalpopulationen” enligt en artikel från Läkartidningen av Natte Hillerberg, ST-läkare psykiatri, 2021.

Det har därmed funnits incitament för att detta stöd borde ha inrättats för länge sedan. Men det är alltså först efter att adopterade själva höjt sina röster gällande vår specifika situation som frågan ens har tagits upp på den politiska dagordningen. Det pågår nu en SOU utredning (2022/23:378) efter att regeringen år 2021 beslutade att Sverige skulle utreda om felaktiga och icke rättssäkra adoptioner begåtts, vilket även utretts i Nederländerna och vars resultat ledde till stoppad internationell adoption under en period. 

Just nu pågår en forskningsinsats initierad av två forskare om vilket stöd adopterade fått, hade behövt och eventuellt saknat under sitt liv utifrån vårt perspektiv. En forskning vars data kommer sammanställas 2024. Det är viktigt att påpeka att detta initiativ inte beställts eller initierats av någon myndighet eller organisation relaterad till adoption, utan av helt fristående forskare. 

Man kan utifrån den dystra självmordsstatistiken och det vaga intresset från statens sida därmed verkligen fråga sig varför regeringen inte redan tidigare sett specifikt stöd som en prioriterad åtgärd. Regeringen ser ju uppenbarligen behovet att hjälpa barnlösa med bidrag för att kunna adoptera internationellt som prioriterat, så varför ingår då inte ett stöd för adopterade och deras familjer genom livet? 

I skrivande stund har ett beslut nyss tagits att förlänga det adoptionsspecifika stödet för adopterade. Detta stöd består av stödsamtal, men det är inte knutet till sjukvård och kan därmed inte leda till samverkan med densamma eller insatser inom vården. Det är även ett stöd som till största del utövas digitalt eller via telefon. 

Den fråga man bör ställa sig är varför, när vi som adopterade, ses som en viktig del för att barnlösa ska kunna bilda familj, inte våra behov ombesörjs när vi väl kommit hit? Vi kommer ju med egna behov som behöver bli tillfredsställda precis som biologiskt födda bebisar. Dessutom kommer vi med en särskild känslighet. Inte på grund av våra gener, utan på grund av vad som skett innan adoptionen.  

Frågan är om vi bara ses som objekt för själva familjebildandet men inte ses som egna individer med egna behov? Med tanke på att stödet har dröjt så länge är det förstnämnda alternativet det mest troliga. Sverige hämtade hit över 60 000 utlandsadopterade men tar inte ansvar för att följa upp och bidra till den specifika och specialiserade vård som faktiskt behövs för adopterade. Den ytterligare aspekten som tillkommer vid utlandsadoption är adoptivföräldrars bristande kunskap om den rasism som internationellt adopterade utsätts för. Denna okunskap bidrar till ren gaslighting i familjen och inte sällan till internaliserad rasism. Det är en extrem situation.

Regeringens bristande uppföljning tordes främst bero på att man inom adoptionsdiskursen pratar om adoption som ett vinnande koncept för tre parter; barnet, de biologiska föräldrarna och adoptivfamiljen. Dock pratas det aldrig om att detta möjliggjorts först och främst av en separation. En separation från en förälder, som faktiskt är det största traumat för en bebis eller ett barn. Att den person vari vi skapades, som vi levt med i minst nio månader, och ibland längre, togs ifrån oss. Det spelar ingen roll om det var med goda intentioner eller om det fanns legitima orsaker till separationen. Bebisens kropps alarmsystem blinkade med alla sina rödljus, öste ut kortisol och minskade mängden serotonin ändå, och våra kroppar kämpar fortfarande med det brottet från våra mammor. Den förlusten sitter i våra kroppar eftersom trauma lagras i kroppen enligt senaste års traumaforskning, av bland annat Bessel Van der Kolk. Just därför behövs extra stöd för oss adopterade efter att vi tagits hit. 

Men vår förlust och det trauma som det skapar pratar man aldrig om inom adoptionsdiskursen, vilket är bisarrt. Det är väldigt konstigt för om det gällde barn som skildes från sina föräldrar i Sverige av någon anledning skulle ingen tycka det vore konstigt att se det som traumatiskt både för barn och förälder. Men det talas aldrig i de termerna när det kommer till adoptivbarn. I stället ska vi ses som lyckosamma som ens fått komma till västvärlden, som om inget annat spelade roll. Det är en rent igenom kolonial syn på barn adopterade från ickevästliga länder.

Konsekvenser av denna adoptionsdiskurs är att våra extra stora behov som adopterade, både som barn och vuxna, blir totalt osynliggjorda i samhället. Vi bollas i stället runt inom sjukvården och diagnostiseras för helt andra saker än grundorsaken. Adoption räknas i dag inom sjukvård eller psykiatri inte som orsak till psykisk ohälsa, trots att det förändrar en persons livsomständigheter i grunden. Detta är ett stort problem då adekvat hjälp och stöd därför uteblir och ett skäl till att suicidrisken fortsatt är så hög för adopterade. 

Så ett förlängt adoptionsspecifikt stöd är det minsta man kan förvänta sig. Det behövs ett utökat stöd i varje stad som kan hållas på plats och inte på distans. Men framför allt bör man, precis som i Nederländerna, inrätta specialiserad sjukvård för adopterade. Våra behov och konsekvenserna av våra adoptioner har redan blivit ignorerade alltför länge. Vi är inte endast till för att tillfredsställa behovet för barnlösa och för våra adoptivfamiljer, vi är egna individer med legitima behov.

För det handlar i slutändan om att rädda liv och höja livskvalitén för adopterade som har psykisk ohälsa och andra problem som konsekvens av adoption. Ni tog hit oss, då har ni också ett fortsatt ansvar att följa upp och sörja för vårt välbefinnande. För det var i slutändan inte vårt val att komma hit, det var ert.