Det är ingen rast och ingen ro i den svenska skogspolitiken. När EU-parlamentet i förra veckan röstade igenom en ny lag som reglerar import, export och försäljning av varor relaterade till skogsbruk och avskogning (till exempel trä, kaffe, soja, palmolja och kött) världen över valde Sverige att lägga ner sin röst. Lagen är tänkt att förhindra att specifika produkter som bidrar till avskogning och utarmning av skog ska säljas på unionens marknad. 

Att Sverige, ihop med bland annat Ungern och Polen, valt att lägga ner sin röst motiveras med att ”den överenskomna texten i förordningen medför betydande osäkerheter”. Detta kommer enligt motiveringen bland annat leda till en ”hög administrativ börda [som] riskerar småbrukares marknadstillträde” och att “det praktiska genomförandet av kontroll, övervakning och spårbarhet i väsentliga delar [är] oklart”. Avslutningsvis står i uttalandet att “Sverige anser att en smalare och mer funktionell förordning hade bidragit mer till hållbar global utveckling.” Exakt vad det skulle kunna tänkas innebära framgår dock inte.

Det är inte ovanligt att Sverige sätter sig på tvären mot internationell skogspolitik, med motiveringen att detaljstyrning är dåligt och att varje land istället borde få göra som de vill, eftersom skogen ofta är unik beroende på var i världen den befinner sig. Det är väl ingen dålig motivering i sig, men för Sveriges del landar det oftast i att vi inte vill att någon ska lägga sig i vårt ohållbara och storskaliga skogsbruk.

I det här fallet är det några begreppsdefinitioner i lagdokumentet som gjort svenska politiker och skogsägare nervösa. De ord det handlar om är framför allt ”skogsförstörelse” och ”skogsplantage”. Och läser man definitionerna är det lätt att bli lite förvirrad, eftersom mycket fortfarande verkar saknas. Det verkar som om man kan tolka lagen åt två motsatta håll: Beroende på vilken sorts skog det gäller kan trakthyggesbruk antingen accepteras eller räknas som skogsförstörelse. Trakthyggesbruk är en metod som är utbredd i Sverige – man avverkar alla träd inom ett område samtidigt, och därmed skapas ett kalhygge.

Främst rör det sig om hur urskog respektive naturligt föryngrad skog ska brukas, alltså skog som inte redan räknas som brukad skog eller skogsplantage. Men var gränserna går är svårt att avgöra och mycket är ännu oklart. Aktiva inom skogsnäringen kommer att sitta på nålar till dess att EU-kommissionen tagit fram riktlinjer för hur den nya lagen ska tolkas. 

Oavsett hur begreppen i slutändan tolkas är motiveringen till lagen tydlig: skogen är nödvändig för både sin egen och planetens skull, och som resurs i klimatomställningen. Så som den brukas, omvandlas och huggs ner världen över i dag är på inget sätt hållbart. En omställning är både nödvändig och akut.

I och med den nya EU-lagen är det hög tid att vi frågar oss hur väl det frihet-under-ansvar-ideal som vi har i Sverige i dag fungerar, som i mångt och mycket utgår från enskilda skogsägares goda vilja i frågor om biologisk mångfald och hållbarhet. Varför värnar vi ett system som leder till att de allra flesta väljer mer pengar i plånboken framför skogens andra värden? På vilket sätt är det ett hållbart system – och inte skogsförstörelse?

Kanske kan granbarkborrens framfart ge svar på den frågan. Hade vi inte haft en skog som till stor andel utgörs av monokulturer där träden i stor utsträckning är av samma art och ålder hade granbarkborren varit en del av ett fungerande ekosystem. Istället förstör den i dag stora volymer skog eftersom den älskar vårt ohållbara, monokulturella svenska skogsbruk. 
Kanske är det största hotet som svenska företrädare i skogspolitiken upplever inte begreppsförvirring, utan en rädsla för förändring.

För vad händer om det stora, effektiva och ekonomiskt framgångsrika trakthyggesbruket hotas? Som med allt annat i klimatomställningen behöver vi våga förändra – och det nu, inte när krisen blivit ännu djupare.

Och det handlar inte om små förändringar, utan just om att skifta hela system från skadliga till hållbara – även om vi ännu inte vet exakt hur det kommer se ut. Vad vi däremot vet är att det vi gör i dag inte kommer fungera i morgon. Låt den nya EU-lagen bli en väckarklocka för att se över hur vi kan göra skogsbruket till en kraft att ta vara på i klimatomställningen istället för en bromskloss.