Krönikor

Många provoceras av att jag älskar min mamma

Jag älskar min mamma. Det är mycket mer provocerande än att säga att jag hatat henne. Under våra 51 år tillsammans har jag kämpat med vår relation. Hon, som troligen visste men valde att skydda förövarna istället för mig.

När jag väntade mitt första barn blev jag djupt deprimerad. Obegripligt! sade jag till min psykolog. Jag som haft det så väl förspänt med en mamma som gjort allt för mig. “Nu sitter jag här och är otacksam. Så fegt! Hon är inte här och kan försvara sig”. Psykologen bara himlade med ögonen och sade att det var dags för mig att plocka ner mamma från piedestalen. Det var orden som gjorde det möjligt att klara av att öppna minnenas Pandoras ask.

Odysseus hemfärd är en expressångare i jämförelse med mitt omkringirrande innan jag hittade hem till vem jag egentligen är och hur en överlevare av sexuella övergrepp ska förhålla sig till sitt förflutna och samtiden. För mamma är just det. Både det förflutna och nutid och det är oändligt komplicerat att skydda och upprätta mina inre barn och samtidigt ha en känslomässig relation till en förälder som inte förmår att möta och ta ansvar för det som var. Som levererar förnekelse istället för läkning.

När locket väl var av vällde årtionden av obearbetad förtvivlan och längtan upp. Under lång tid ville jag straffa henne. Få henne att förstå vad jag hade fått utstå, hur det skadat mig. Jag blev vidrig. Inte tog mamma emot bestraffningarna heller. Hon vare sig bad om ursäkt eller gav igen. Hon bara teg och led och det provocerade mig ännu mer.

Det går inte att bestraffa någon som inte erkänner att hon gjort fel. Istället blev jag en person som jag avskydde. Jag ville inte vara den jag blev med henne men det var svårt att bryta med idén om att mamma en gång skulle komma till insikt och be om förlåtelse.

Efter många års terapi fick jag lära mig att ge mig själv den respekt och omsorg som jag föreställt mig skulle komma från henne. Först då kunde jag bygga en vuxen relation med mamma. Omfamna det som var fint, känna tacksamhet över det som inte var smutsigt.

Inte kunde jag föreställa mig att det skulle vara så provocerande för omgivningen. Men i vårt endimensionella förhållningssätt till livet verkar det inte finnas plats för nyanser. Antingen är en människa ond och då finns inga förmildrande omständigheter. Eller så är en människa god och då finns inga brister.

Men vem har rätt att ogiltigförklara ett helt liv på det sättet? Min barndom var inte bara svår. Det finns massor av ljusa minnen och många av dem har jag mamma att tacka för. De är inte mindre sanna bara för att det finns en annan sida av henne.

Om det är något som tjugo års terapi hjälpt mig med är det att äga mina känslor och erfarenheter. Bara jag vet vad min mamma betyder för mig. Bara jag har rätt att bestämma över vilken relation jag vill ha med henne idag.

Nästa år fyller mamma 90 år. Kanske blir det året när jag klarar av att säga det som ingen av oss förmått att säga till varandra: Jag älskar dig.

Goda terapeuter.

Sexuella övergrepp på barn.