Det är juni med midsommarfiranden och mycket annat som många vill förknippa med svenskhet. I ett reportage om Sverigefestivalen i Nebraska beskrivs i DN hur vad som började som en kaffedrickartävling i staden Stromsburg utvecklades till en fullskalig Swedish festival med ostkaka, pepparkakor och folkdans. Sverigebilden är tydlig i lilla Stromsburg: Svenskar är snälla, jordnära, äter skorpa till kaffet och har en stark tro. 1,5 miljoner svenskar invandrade till USA under 1850-1920 talet, men inte bara svenskamerikaner utan även andra boende i Stromsburg utan koppling till Sverige omfamnar Sverigefestivalen som gemenskapande faktor i en mångkultur.
Hemma i Sverige har juni istället präglats av debatt om vilken flagga som ska viftas vid studentfiranden. Här saknas tydligen den grundtrygghet som kan utgöra en bas för uttryck för mångfald. Om någon gör annorlunda, viftar med en annan flagga än den blågula, så tolkar någon annan det som en slags personlig attack. I denna nervösa folksamling blir alla försök till av högern uppifrån påtvingad nationell identitet en trång och uteslutande tvångströja där enbart viss symbolik får plats. Allt skall assimileras in i en idé om svenskhet som är så statisk att det blir svårt att andas.
En väldigt grundläggande fråga som lyser med sin frånvaro i svensk integrationsdebatt är den om skillnaden mellan assimilering och integration. Vid assimilering tvingas en anpassning till ett majoritetssamhälle fram och kulturell särart betraktas som ett hinder i denna process. Att integrera betyder istället att införliva olika delar i en helhet. (Vid segregering och marginalisering uppstår däremot klyftor mellan olika samhällssegment.)
För den som inte känner sig klar över skillnaden mellan assimilation och integration rekommenderas det klassiska klipp från 2018 där Trevor Noah på The Daily Show beskriver problemet med franska ambassadens respons på ett skämt efter Frankrikes världscupseger i fotboll. Trevor (som kommer från Sydafrika och är svart) hade skämtat att det var Afrika som vann världsmästerskapet, varpå franska ambassaden skickade ett brev med formuleringar om hur detta förminskade spelarnas äkta franskhet. I ett svar på detta brev går Trevor till botten med det idiotiska i idén att människor inte skulle kunna vara både-och. Att skaffa sig en nationell identitet behöver inte innebära att avskaffa andra delar av sin identitet. För den franske ambassadören handlar frågan om att vara antingen fransk, eller icke fransk. För Trevor handlar frågan om det vackra i att få vara afro-amerikan, eller som irländsk amerikan fira St Patricks Day, eller att som amerikan gå på en puertoricansk parad. Eller att vara svenskamerikan, eller afrofransk.
Människor (i alla fall många människor) kan utvecklas. Vi kan lära oss, vi kan bredda oss och fördjupa oss, och nya delar kan läggas till våra identiteter. Som träd får vi nya årsringar, som läggs till och håller liv i kärnan. Det är våra nya förgreningar som håller oss levande och dynamiska. Vi integrerar minnen av vad vi varit med nya upplevelser.
En fungerande integrationspolitik kan hålla samhället levande. Assimileringspolitik vill däremot ständigt hugga av nya utskott och slipa bort allt som växer så att bara ett stycke dött och avskalat kärnvirke bevaras, utan att kunna utvecklas. Sverigedemokraternas assimileringspolitik tillåter enligt principprogrammet bara förekomst av individer som “ännu inte är fullt ut assimilerade” och målet är ett “minimum av språkliga, kulturella och religiösa skillnader”. Som tydligast blir enfalden i mångfaldsrädslan när det kommer till synen på språk. Här talar SD om människor som “byter språk”. Alltså inte att man lär sig ytterligare ett språk, utan att man på något vis skulle glömma ett språk om man lär sig ett nytt. SD klargör att “man även som infödd svensk kan upphöra att vara en del av den svenska nationen genom att byta lojalitet, språk, identitet eller kultur”.
Men att människor enligt detta sverigedemokratiska ideal inte kan vara komplexa och både-och, det säger mer om sverigedemokraters enspåriga tankesätt och rädsla för olikhet, än om människors faktiska potentialer.
Allting förändrats och så även traditioner. I Stromsborg har vissa element av svenskhet bevarats, men det som riskerar att hända när fokus ligger helt på att konservera något historiskt utifrån hur det en gång varit är att bilden blir statisk och död.
Ett levande samhälle förändras mer än död materia, som är relativt statisk. I Stromsburg, där idén om svenskheten firas tredje helgen i juni varje år, är själva midsommarstången av metall, men den integrativa festivalen, som också inkluderar barbeque, traktorshow och basket, ger liv i det lilla svenskamerikanska samhället.
Att du ägnar 8:25 minuter åt att titta på och sen delar det där klippet med Trevor Noah.
Svaghetsförakt och rädslor för allt som avviker från majoritetsnormer.
