Det talas om dekadens i samband med kulturyttringar som sverigedemokrater och andra ogillar och vill begränsa eller förbjuda. En syl i vädret undersöker historien bakom.
När jag första gången stötte på ordet dekadent var det i en deckare av Agatha Christie. Jag var tolv år och hade som princip att aldrig låta ett ord passera oförklarat, men det var liksom ingen substans i förklaringarna. Dekadent? Det lät som namnet på en tandkräm.
Det var den excentriske detektiven Hercule Poirot som suckade över de yngre. De som kallades dekadenta gick ofta och lade sig för sent, kysste fel personer och kunde tänkas ha kokain i sina puderdosor. Kommunister var de tydligen också. Vad hade allt det där gemensamt mer än att ogillas av en belgisk privatdetektiv?
Historierna om Hercule Poirot utspelar sig på 1920-talet och några decennier framåt. Poirots ideal beskrivs som gammaldags redan från början, och när han som detektiv kommer i kontakt med moderna subkulturer kände han sig ganska främmande för dem.
Dekadenterna
Men tillbaka till orden dekadent och dekadens – det låter ju som om de hade att göra med grekiska deka eller dekad, tio eller tiotal. Om det var en tandkräm skulle namnet vara olyckligt valt, men det är det ju inte. Dessutom är ordet latinskt.
De- i dekadens betyder från, ner, bort och liknande. Som i deportation, där man kör iväg folk, och depression, där man är nedtryckt. Kadens betyder fall. Inom musiken är det en sorts vändpunkt i en komposition, men det kan också vara en dans eller slutet på en strof.
I dekadens och dekadent är det ett fall från en högre nivå till en lägre, ett förfall eller ett fördärv, mot moralisk undergång. Ordet började användas på 1700-talet av den franska filosofen Montesquieu, som ansåg att det romerska imperiets fall berodde på en kulturell nedgång.
På 1800-talet plockades det upp av en grupp poeter och konstnärer – Oscar Wilde, Arthur Rimbaud och Charles Baudelaire var några av dem som kallade sig dekadenter. De tog avstånd från det materialistiska industrisamhället, bröt mot konventioner, experimenterade med språket och intresserade sig för mystik och det undermedvetna. Det kan ha legat en del humor i benämningen.
Bokbål i Berlin
När de tyska nazisterna i sin tur plockade upp begreppet dekadens var det däremot ingen humor inblandad. Den 10 maj 1933 höll de bokbål på Obernplatz i Berlin. Det var kulmen på en kampanj för att ”rena” den tyska kulturen och det tyska språket. Under våren hade dåtida trollfabriker bombarderat medierna med artiklar och tapetserat staden med affischer där de gick till attack mot ”judisk intellektualism”, en världsomspännande judisk konspiration och hotet mot ”tyska värden”.
Studentkårerna hade genomfört en attack mot läkaren och sexologen Magnus Hirschfeldts sexualforskningsinstitut, som bedrev forskning i sexologi, föreläste om vad som numera kallas hbtqi-frågor, gav vård och behandling och hade ett offentligt bibliotek. Institutet förespråkade hbtqi-rättigheter och tolerans. Den nazistiska studentmobben lade institutet i spillror och tog med sig böckerna och arkivet, och i samma veva genomfördes liknande plundringar på andra håll i Tyskland.
Allt detta fördes i fackeltåg till Opernplatz där Joseph Goebbels höll tal: ”Nej till dekadens och moraliskt förfall!” etcetera. Sedan hölls en ceremoni med sånger och besvärjelser, och så brände man böckerna på ett stort bål.
Det var böcker av Franz Kafka, Albert Einstein, Rosa Luxemburg, Sigmund Freud, Karl Marx och Magnus Hirschfeldt. Vladimir Majakovskij, Clara Zetkin, Emile Zola, barnboksförfattaren Lisa Tetzner, pacifisten Bertha von Suttner, Herman Hesse, bara för att nämna några. I samma anda samlades konst som nazisterna ogillade och försvann åt olika håll. Femtusen verk brändes.
Nazisterna ville rensa ut allt som inte följde deras föreställningar om moral och traditioner. Sexualiteten skulle vara till för att alstra barn, kulturen skulle idealisera den egna nationen. Allt annat var sjukt, kulturellt förfall, degeneration, dekadens och judebolsjevism.
Andra fascistiska och fascistoida rörelser har talat om dekadens på ungefär samma sätt. I auktoritära kommunistiska länder och partier har till exempel homosexuella förföljts eftersom man har sett homosexualitet som ”borgerlig dekadens”. Putin kallar också homosexualitet för dekadens.
Det är den historien som gör det så obehagligt när sverigedemokrater talar om kulturkriget mot ”den dekadenta vänsterna kulturpolitik” eller om att barn inte ska ”utsättas för” ”dekadens”.
”Kulturmarxism”
Ett annat ord som kommer från samma håll är kulturmarxism, som bygger på en nazistisk konspirationsteori enligt vilken judarna och vänstern försöker krossa den västerländska kulturen.
Anders Behring Breivik använde det i sitt så kallade manifest. Det blev känt efter terrordådet på Utøya i juli 2011, i alla fall var det då det började synas i svenska kommentarsfält. Först var det hans anhängare som använde det, hur han nu kunde ha sådana. Sedan spred det sig till den vanliga ytterhögern.
Ibland ser man att helt vanliga intet ont anande borgerliga människor talar om ”kulturmarxism”. De verkar tro att det handlar om vad journalister och kulturarbetare kan tänkas rösta på, och då är det bra att säga till. Man behöver inte anklaga dem för att vara anhängare av terror eller bokbål, men de behöver veta vad det är de säger.
