Glöd · Debatt

Medling är bättre än vapen i kriget i Ukraina

Efter ett år av krig i Ukraina ser vi inget slut på det, skriver Alice Abbas. Det finns gott om röster som ropar efter mera krig och mera vapen – ett krigs syre och näring. Men ju förr kriget tar slut, desto fler och desto mer kan man rädda.

DEBATT. ”Kvällarna är tysta vid frontavsnittet vid Pisky men soldaterna vet av erfarenhet att de kan beskjutas med granater, artilleriprojektiler eller raketer när som helst. Den enda förvarning de får är att hundarna började skälla som vansinniga minuterna innan projektilerna exploderar. Hundarna är en välsignelse […]. Två soldater tittar på en ryskdubbad engelsk actionfilm med ljudnivå bortom smärtgränsen. En mus klättrar sakta ner för en elledning som löper längs ena väggen. Hundarna börjar skälla utanför.”   

Scenen är dokumenterad av fotografen Paul Hansen i hans bok Being there och utspelar sig i byn Pisky i Donetsk oblast i östra Ukraina under 2014. Men minns du det? Scenen känns kanske bekant i dag, men var det bekant då? 2014 eller 2015? Vad minns du från året då ryska trupper intog Krimhalvön?

Jag minns blod och snö. Jag minns bilden av en blond kvinna i mörk kappa som låg framstupa, i rött blod utspillt i den vita snön. Blod och snö. Det var min första fysiska bild av vad som skedde i Ukraina och den dröjde fram till hösten 2016 (för allmänheten skulle det komma att dröja ytterligare några år). Jag satt i ett klassrum på universitet i Malmö (vid den tiden Malmö högskola), i en delkurs av Media i krig, valde några av mina klasskamrater från Fred- och konfliktvetenskapsprogrammet att analysera mediebevakningen av annekteringen av Krimhalvön. Bilden av blod och snö lyste kall på storskärmen. Händelserna var vid det laget i stort sett obefintliga i våra svenska medier.

Men några veckor senare blossade frågan om Nord stream 2 upp. Skulle Gotland och Karlshamn hyra ut sina hamnar till ett ryskt gasbolag för bygget av den rysk-tyska gasledningen Nord stream 2? Plötsligt hamnade Ryssland i blickfånget. Men i diskussionen för och emot affären, höjdes få röster för att belysa Rysslands roll i det som pågick i Ukraina, eller i kriget i Syrien, där ryska attacker mot civila mål som sjukhus och skolor redan då användes i hög grad. Istället dominerades debatten av det potentiella hotet rysk närvaro i våra hamnar utgjorde för det svenska säkerhetsläget och kommuners rätt till självbestämmande.

Jag kunde inte bli kvitt bilden på blodet i snön eller bilderna av skyddsrum i Syrien som gjorts om till underjordiska lekplatser. Så under kommande veckor försökte jag samla in underskrifter i min hemstad Karlshamn, mot uthyrningen av hamnen till Nord Stream 2. Ett känslostarkt brev formulerades, med argument som att “Måltavlan i båda dessa krigskonflikter är inte soldater utan civila och de mest drabbade är barn.”

Luciadagen 2016, samma morgon som Karlshamns kommunalråd skulle träffa dåvarande utrikesminister Margot Wallström gällande Nord stream 2, ringde jag för att försäkra mig om att han fått mejlet med underskrifterna. Kommunalrådet tog sig tid att förklara att visserligen var det rysk gas det handlade om men det var tyska rör och svenska hamnarbetare som skulle utföra jobbet, ”så du behöver inte vara rädd för ryssar som springer runt i hamnen” avslutade han.

Drygt sex år senare, den 24 februari 2022, skulle den officiella invasionen av Ukraina inledas och under de kommande veckorna skulle det omoraliska i ekonomiska samarbeten med Ryssland, men också och hotet från ”ryssar i hamnen” bli skrämmande ofrånkomligt. På årsdagen av invasionen, minns jag att min första tanke när invasionen inleddes var, ”låt dem lösa det innan det går en vecka, innan det går 15 dagar, en månad, tre månader . . . Låt dem lösa det innan det blir för komplext för att lösas”.

Det finns egentligen ingen tidsram för när en konflikt eller ett krig blir för svår för att lösa men ju längre kriget håller på och ju fler aktörer (antingen direkt genom att strida på plats eller indirekt genom finansiellt eller väpnat stöd), desto mer invecklad och långvarig blir konflikten.

I krigstider har alltid bestämda röster höjts för att lösa ett krig med mer vapen, mer militärt stöd, i detta fall till och med för ett tredje världskrig. Medan röster för fred och medling aggressivt utmålas som naiva, blåögda eller ren propaganda. Men i de stundande ropen på att bistå Ukraina med mer vapen eller ett världskrig för att sätta stopp för Putins brutalitet,  hör jag historiens eko från första världskriget: ropen på ”the war to end all wars.”

Men mer vapen ser bara till att hålla igång kriget, ett krig som egentligen aldrig varit Ukrainas krig, utan Ryssland och USA:s krig, ett så kallat ”proxykrig” eller ”ombudskrig” där två stater använder territoriet i ett tredje land för att indirekt strida mot varandra.

Kriget i Ukraina kan bara stoppas genom diplomati, medling och nedrustning.

365 dagar in i kriget i Ukraina ser vi inga tecken på ett slut på konflikten. Sverige och EU behöver byta taktik och Sverige som ett demokratiskt, fredligt land behöver främja medling. Mer vapen betyder inte att Ukraina ”vinner” kriget, för krig går aldrig att vinna. Men vapnen garanterar att kriget fortsätter, det är ett krigs syre och näring. Mata in krigsmateriel och du får mer blod, död och förstörelse. Ju tidigare kriget avslutas, desto mer finns att vinna, fler människoliv att rädda, infrastruktur att bevara och mer tid, möjligheter och pengar till återuppbyggnad.