Glöd · Ledare

Basinkomst är en fråga om mänskliga rättigheter

Vi lever i en period av historien där Europakommissionen vill att alla meddelanden vi skriver till varandra ska vara övervakade, skannade och kontrollerade. Där regeringen föreslår att skolpersonal ska vara skyldig att anmäla alla ”brott” som sker på en skolgård, där det snart kan bli lag på att skola och vård ska anmäla gömda flyktingar till polisen. Där varje ny topp på en graf över våldsamhet möts med ett till förslag om, ännu, hårdare tag.

Det låter måhända illavarslande, men det är värre, de auktoritära tecknen finns inte bara där. Om man någonsin tvekade kan man notera hur vi med tvång mönstrar allt fler till försvaret, öser pengar på militär, på polis, på på vapen. Samtidigt människorna runt om i våra kommuner och regioner ser hur queer-stunder på bibliotek hindras, flaggor tas ner och hur luciatåg stoppas för att lucian ser fel ut.

Ett samhälle som hårdare än någonsin tär på den som inte passar in, som inte vill, eller kan, strömlinjeforma sig. Aldrig någonsin har det varit viktigare med rätten att få leva sitt eget liv. Att ha en lägsta standard som alla människor i vårt land alltid har rätt till oavsett vad. Ingen ska kunna tvinga dig att döda, ingen ska kunna tvinga dig att skada. Ingen ska kunna tvinga dig till sjukvård om du är i skick nog att fatta beslutet själv. Ingen ska kunna tvinga dig att arbeta med något som du inte kan stå för. Du ska ha rätt att yttra dig fritt, att organisera dig, att protestera, demonstrera. Du har rätt till privatliv. Du har rätten att leva.

Vi gick för långt i inskränkningarna under pandemin, vi går för långt nu när vi tvångsrekryterar ungdomar till militären. Ja, på hart när alla områden ser vi inskränkningar som är genomförda eller på väg. Men när det gäller rätten till liv, har vi aldrig ens varit nära. För det tarvas basinkomst. En garanterad inkomst utan krav på motprestation.

Det är inte så att samhället är fattigt som det är nu, i dagarna betalas det första “elprisstödet” ut. 55 miljarder ska slussas ut i samhället nu den här första omgången. Sen snart, osagt när, ska ytterligare 10 miljarder pumpas ut i det ekonomiska systemet. De så kallade “flaskhalspengarna” öses över de allra allra rikaste, dem som slösat med el, de som brytt sig minst. Samtidigt går de som räddat elnätet under vintern, de som sparat, utan. Samtidigt går de som behöver pengarna, de allra fattigaste, utan. Att det blir så, det var givet från start. För de allra fattigaste har sällan någon vinteruppvärmd pool, eller någon infraröd vardagsrumsvarm uteterrass.

Vi vet att när priserna på livsmedel stiger, när priserna på basvaror går upp, då slår det hårdast mot dem som har minst marginaler. De allra allra fattigaste är tyvärr inte de röststarkaste och de gör inte så mycket väsen av sig, men rubrikerna kommer istället i det lilla: Rubrikerna om hur det går åt allt fler portioner från skolköken, sannolikt för att föräldrarna inte har råd med bra mat hemma.

Det går inte att särskilja de här frågorna, för när man accepterar att människor i grunden har rätten att leva sina egna liv som de själva väljer så länge de inte skadar andra (med eller utan samhälleligt tvång), så inser man också att för att det ska kunna upprätthållas så är det golvet, den lägsta ovillkorade inkomsten, som måste öka vid kris. Vi behöver ta kampen för våra rättigheter. Vi behöver basinkomst.

Riksdagsseminariet om det nya mediestödet var produktivt.

Ett år av krig. Ett år där varje död människa tycks leda till ökad krigslusta.