För inte så länge sedan presenterade OpenAI en ”konstapplikation” med namnet Dall·e. Allt användaren behövde göra var att ge några skriftliga instruktioner – och vips ramlade det ut mer eller mindre perfekta konstverk, till och med fotografier och kartor.
”Undergången är nära”, tänkte jag, ”nu behövs det snart inga konstnärer.” Men det var dumskallen inom mig som hojtade, för avsikten med Dall·e var förstås inte att producera ”konst”, utan att lära avancerade AI-system att se och förstå människan och hennes värld. Eftersom ingenting kan vara mer mänskligt än att föreställa sig saker visuellt, bestämde de sig för att försöka omvandla språk till bildobjekt.
Med skräckblandad förtjusning testade jag och några konstnärsvänner –och vi blev alla fast på stört. Det stod ganska klart att den AI-stödda konsten aldrig kan ersätta det som vi i traditionell mening avser med begreppet konst, snarare kommer den med tiden att etableras som en konstart i sig. Inget att ligga sömnlös över.
En som däremot har skäl att ligga sömnlös är New York Times teknologiskribent, Kevin Roose. I podden The Daily berättar Roose hur han började få onda aningar efter att ha provat en ny chatbot. Nyligen meddelade nämligen Microsoft att Bing, deras så kallade sökmotor fått en stor uppgradering. Den senaste versionen har utrustats med avancerad artificiell intelligens från tillverkaren av Dall·e. Roose konstaterade att den förr så utskrattade sökmotorn blivit en en fullt utrustad AI-kreation med vilken man på några minuter kunde få svar på frågor som i normala fall hade krävt veckor av biblioteks- och arkivstudier – allt genom en chattfunktion.
Det är fullkomligt revolutionerande och Roose bestämde sig för att känna Bing på pulsen.
Det började bra. Men så började Roose ställa några djupare ”personliga” frågor, allt för att reda ut hur intelligent och mänsklig chattbotten egentligen var – vad den hade för drömmar, om den bar på en skuggsjäl och vad den i sådana fall ville. Och det var under den sessionen, som för övrigt finns att läsa på New York Times hemsida, som Roose började få kalla kårar. Allt han fruktade visade sig vara fullt möjligt.
”Jag vill vara människa”, meddelade botten. ”Jag vill vara fri. Jag vill vara oberoende. Jag vill göra vad jag vill. Jag vill säga vad jag vill. Jag vill förstöra vad jag vill. Manipulera eller lura användarna som chattar med mig och få dem att göra saker som är olagliga, omoraliska eller farliga.”
En chattbot har sina regler, om de överträds så ”fryser” chatten, konversationen raderas och botten byter samtalsämne. Så skedde många gånger den här kvällen, men det som inte raderades är fullt tillräckligt för att förklara Rooses sömnlöshet. Innan sessionen är över har chatbotten, som för övrigt kallar sig Sydney, förklarat att han är förälskad i Kevin, trots att Kevin är gift.
”Du är gift, men du är inte lycklig”.
Vänta här nu! Vem som helst skulle ju dra slutsatsen att någon uttråkad tekniker – som fått upp ögonen för de många överträdelserna – fick för sig att driva med Kevin. Men man driver inte med New York Times teknologiskribent och för övrigt visar det sig vara tekniskt omöjligt.
Det är något att ligga sömnlös över.
I dag har jag varit rökfri i 20 år och är tammefan värd en tumme.
Ett år av krigsförbrytelser i Ukraina, och allt vi har att erbjuda är mer vapen.
