Även om ingen ny kärnkraft byggs har vi avfall och uttjänta kärnkraftverk kvar att förvalta. Varken kärnkraften eller det den lämnar efter sig är förenligt med förekomsten av krig och terrorism, skriver Johanna Deinum på Under ytan. Essän publiceras i två delar varav det här är den första.
I debatten om att bygga nya kärnkraftverk skrivs mestadels om att det tar tid och är dyrt, och att kärnkraft är riskabelt. Men även utan att bygga nya reaktorer måste vi förvalta gårdagens kärnkraft; det är inte endast slutförvaring det handlar om. Nästan inget skrivs om allt det högreaktiva avfall som redan finns och kräver kontinuerligt tillsyn. Alla dessa mellanlagringsplatser utgör en stor risk i krigstid, kan användas av terrorister och är strategiskt mycket sårbara.
I oktober 2023 rapporterade IAEA att det i hela världen fanns 412 kärnreaktorer i 31 länder i drift, det vill säga kopplade till elnätet, av vilka USA har flest, 93 kärnreaktorer. Sammanlagd är 58 kärnreaktorer under konstruktion. Nu verkar de flesta politiska partier i Sverige vilja satsa på mera kärnkraft. Innebär det att kärnkraften är eller har blivit oproblematisk?
Inte bara Fukushima och Tjernobyl
Alla vet att det faktiskt har hänt allvarliga olyckor med kärnkraftverk med stora långvariga konsekvenser, inte endast Fukushima 2011 (en jordbävning åtföljd av en tsunami ledde till härdsmälta i 3 av 4 reaktorer när kylningen föll ut) och Tjernobyl 1986 (eld och härdsmälta efter mänskligt fel), utan även på sex andra platser på jorden. De flesta som anser att kärnkraften är farlig tar upp den stora mängden radioaktivt avfall som blir kvar, både med ”relativt låg” radioaktivitet, LLW (low level radioactive waste) och högreaktivt kärnbränsleavfall, så kallad HLW (high level radioactive waste).
I augusti 2023 fanns det i Europa totalt 167 aktiva kärnreaktorer, 14 under uppförande och 126 permanent avstängda. Inom EU och UK finns 109 reaktorer som är i drift, av vilka 104 är äldre än 31 år. Många anläggningar som är i drift närmar sig dessutom slutet av sin livslängd. Anledningen att några svenska kärnkraftverk har lagts ned är bland annat att de hade varit i drift mer än 40 år, till exempel Ringhals 1 efter 46 år, då det inte längre var ekonomiskt försvarbart med fortsatt drift.
På de svenska kärnkraftverken finns det nu ”sammanlagt cirka 1 050 ton uran, både som färskt bränsle och allt bestrålat bränsle, inklusive bränslet i reaktorernas härdar”. Över hela jorden finns 139 reaktorer som redan är permanent nedlagda, till exempel 14 i Frankrike och 36 i Storbritannien. Ursprungligen byggdes kärnkraftverken för en drift på 30 år, men många har varit i bruk under betydligt längre tid. Designen av den senaste modellen ska däremot kunna ge en drift på 50–60 år.
Stora säkerhetsrisker
Men en avvecklad kärnreaktor, ”decommissioned nuclear power”, härbärgerar mycket radioaktivt material, förutom ofta förvaring/lagring av HLW som har ansamlats där under hela driftperioden. Att lägga ner ett kärnkraftverk är en utdragen process och tar minst 20 år. När en reaktor stoppas och kärnklyvningen upphör avger bränslet fortfarande stora mängder energi – nära 7 procent av reaktorns maxeffekt. Efter en vecka i den avstängda reaktorn har resteffekten minskat med 95 procent. Men det ger fortfarande en massa energi som kräver kylning. De använda bränsleelementen flyttas ut ur reaktorn och i Sverige placeras de då i en bränslebassäng i reaktorbyggnaden. Där förvaras de i minst ett år, medan bränslets aktivitet och värmeutveckling minskar med ytterligare 90 procent, eller mer om det utbrända bränslet får stå längre i bränslebassängen.
Därefter transporteras det utbrända bränslet, HLW, till ett centralt mellanlager för använt kärnbränsle där det förvaras i stora, kylda vattenbassänger i åtminstone 30 år. Det är stora mängder det gäller. ”Mellanlagringen ska göra att bränslets aktivitet minskar med minst 99,99 procent innan det slutförvaras.” Det är de ”relativt kortlivade och därmed mest aktiva radioaktiva ämnena som sönderfaller under denna tid. Mellanlagring, transporter och slutförvaring av HLW innebär stora säkerhetsrisker. Säker slutförvaring av högaktivt kärnbränsleavfall har inte ens påbörjats i de flesta länder, inte ens på planeringsstadiet. Endast tre länder har de facto bestämt var de tänker lagra avfallet: Sverige, Finland och Frankrike, medan Schweiz och Kanada är nära.
