Socialdemokraterna vill förnya sig och utforma politik för ”vanligt folk” – men det blir svårt om de inte involverar vanligt folk, skriver Vladan Lausevic. Han menar att Socialdemokraterna i dag är ett slutet medelklassparti.
DEBATT. Efter valförlusten 2022 har Socialdemokraterna kommunicerat om att partiet vill förnya sin politik och idéer för samhällsutvecklingen. Det handlar bland annat om att partiet vill utveckla nya förslag rörande ekonomi, klimat och gemenskap. I dag är S det största oppositionspartiet till regeringen och enligt senaste undersökningar skulle S tillsammans med stöd av Vänsterpartiet och Miljöpartiet kunna bilda regering efter valet 2026.
När det kommer till förnyelse av politiken har S bland annat kommunicerat om att partiet ska skapa elva arbetsgrupper. I sin tur ska dessa grupper arbeta med analyser, idéer och förslag om hur Sverige bör utvecklas under 2030-talet. Bland tankarna är att S ska utforma politik för ”vanligt folk” tillsammans med medlemmar i fackföreningar, intressegrupper och politiska nätverk.
På flera sätt kan det låta väldigt innovativt och inkluderande. Samtidigt finns det flera exempel som visar att det blir svårt för partiet att göra det man berättar om. Till exempel anses S i olika studier i dag vara mer ett parti för medelklass och tjänstemän, jämfört med partiets tidigare historia och fokus som ”arbetarparti” när Sverige var ett industrisamhälle under 1980-talet.
Frågan är också hur S, trots olika interna grupper och konflikter, ska hantera utvecklingen där fler svenskar blir mer flytande och föränderliga i sina politiska värderingar och identiteter än tidigare. Under till exempel början av 1990-talet röstade majoriteten av svenskar på samma parti i valet till riksdagen, landstinget (nuvarande regionen) och kommunen. Vilket inte är fallet i dag, när fler röstar på olika partier på olika nivåer och gillar olika partier i olika frågor.
För att göra saken värre för S är fallet att socialdemokratisk politik även kan föras utan socialdemokratiska partier. Bland annat profilerar sig partier som Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna med välfärdspolitiska löften och ambitioner.
Sociala förändringar förklarar delvis varför S sedan 2000-talet har fokuserat på att få fler röster och medelklassväljare genom välfärdspolitiska löften. Flera socialdemokratiska och progressiva partier i Europa har i dag stora problem med att hantera global och lokal utveckling, präglad av post-industriella och omställande processer som digitalisering och automatisering. En annan och en större utmaning är att hantera sociala och kulturella förändringar i relation till ekonomisk och humanitär migration.
S kommunicerar om elva arbetsgrupper och förnyelse samtidigt som partiet har runt 80 000 medlemmar, vilket motsvarar runt 1 procent av Sveriges befolkning. Ett övergripande problem med demokratin i Sverige är att de äldre partierna i riksdagen, som S, i dag anses vara mer elitistiska, slutna och exkluderande organisationer än tidigare, när de var masspartier med rötter i folkrörelser och medborgerlig aktivism.
Därför blir det väldigt svårt att förankra sin politik i praktiken om merparten av det analytiska arbetet sker ovanifrån och med fokus på expertis istället för ännu mer involvering och engagemang underifrån och via gräsrötterna.
Frågan är därför vilken väg S tar i slutändan med tanke på att partiet präglas av samma organisatoriska och demokratiska problem som inte blivit tillräckligt hanterade sedan tidigare.
