Klimatprotesterna är bland de få saker som ger hopp inför framtiden, men protesterna måste omvandlas till politisk handlingskraft, skriver Mats Sederholm. Han anser att vi behöver mer fokus på att minska konsumtionen och utsläppen, mindre på individer och identitet.
DEBATT. SVT:s Klimathoppet blev en stor besvikelse och det var inte särskilt oväntat. SVT är myndigheters och samhällsnarrativets egen mediekanal och gör ingen normaliseringsivrare besviken. Det började ändå lovande med en ung Aurorarepresentant i studion som klarade sig väldigt bra mot klimatministern Romina Pourmokhtari och lyfte vad som måste lyftas, krisläget. Pourmokhtari sköter sig väl i debatterna trots att hon inte har någon problemlösande substans att komma med. Men hon har liksom sin föregångare Per Bolund ett munläder som förflyttar vem som helst bort från tyngdpunkten i alla resonemang. En framgångsrik politiker helt enkelt.
Programmet Klimathoppet har sedan långsamt men bekvämt glidit ner i de vanliga bekväma paltorna och upprepat alla tänkbara och kända misstag. Man lägger fokus på den enskilda medborgaren istället för att ge sig på det politiska etablissemanget. Man fångar enskilda människor som kommer ut ur passagerarplanet eller motorintresserade ungdomar och ställer dem till svars. Man rabblar faktagranskade siffror och statistik som få tittare orkar fördjupa sig i.
Bra program, tycker säkert en del. Lagom informativt, sakligt, normaliserat och SVT-likt, men fullständigt meningslöst sett ur den rådande krissituationen som kräver en politiskt snabb insats.
De ansvariga politikerna och de nödvändiga systemförändringarna hålls skyddade bakom expertpanelers uttalanden i isolerade omställningsfrågor. Var finns skjutjärnsjournalisterna som törs utmana inom klimatdebatten eller som Johan Croneman DN uttrycker det: ”Vad gör vi med en journalistik som inte ger några resultat längre, som inte leder någon vart och som inte gör minsta skillnad för vare sig tittarna eller valmanskåren?”
Och även om SD nu går i bräschen för de mest snurriga förnekelseinställningarna vi kanske sett i historien så är det regeringen och även den förra regeringens politiker som inte längre orkar stoppa de fossila utsläppen. Politikerna ser till att öka på dem till och med. Klimatrådets slutsatser är entydiga:
”Den politik som den nya regeringen hittills presenterat är inte tillräcklig för att nå klimatmålen för år 2030. I stället för att snabbt minska utsläppen kommer hittills beslutade och aviserade förändringar tvärtom, också enligt regeringens egen bedömning, att i närtid öka utsläppen.”
Man skulle kunna tro att det händer saker eftersom klimatfrågor flitigt tas upp i nyhetsprogram. Men det är inte hur ofta det tas upp utan hur det tas upp som räknas. Faktum är att viljan till radikala åtgärder och en ärlig krisdebatt minskat. Inte ens Folkhälsomyndigheten vågar bryta tystnaden kring klimatkrisen som det största hotet mot folkhälsan. Det är som om alla vill skydda medborgarna och sig själva från obehag. Man ser framför sig hur ansvariga om 20 år molokna syns uppradade i en rättegång och uppgivet erkänner att de hela tiden visste vad som stod på spel men att de bara lydde order.
Hela vårt samhälle är uppbyggt på konsumtion och ökande ekonomisk tillväxt med förbrukning av fossil energi som bas. Men frikopplingen mellan ekonomisk tillväxt och förbrukningen av fossila bränslen går trögt och vill vi göra en skillnad så behövs det vid sidan om den vanliga omställningspolitiken också politiska och ekonomiska nytankar, en klimatprogressiv politik som kan ta helhetsgrepp och skapa ett förtroende hos väljare.
Partiet Klimatalliansen (KA) med Gudrun Schyman i spetsen och mig själv som aktiv misslyckades i valet. Man tog den vakanta platsen som politiska klimataktivister och hade ett makalöst utgångsläge men gjorde fel. Alarmism i sig räcker inte, skrämsel lockar inte. KA har tvärtom ett minskat medlemsantal och få kompetenta som mäktar med en nyanserad politisk utmaning.
Många inom klimatrörelsen fastnar istället i veganism där djurens rätt som individer blir viktigare än människors vardag. Väljare och människor är ju den felande länken eller som Klimatalliansen uttrycker det när man anser att man inte ska ”klappa väljare medhårs”. På forum inom klimatrörelsen ironiserar man gärna över folk som inte äter rätt eller reser fel. Klimatflocken hålls ihop genom sin betraktelse av sina inkompetenta medmänniskor. Klimataktioner är berömvärda och nödvändiga men riskerar i långa loppet att bli något som de där klimataktivisterna sysslar med snarare än att handla om klimatet. Polariseringen växer.
Trots klimataktivisters alienering från demos är de det enda positiva och hoppfulla vi har. Men protester måste omvandlas till politisk handlingskraft och där finns problemet för där är det fullständigt öde just nu. Och när till och med klimatrörelser, så som de oftast gör, håller politiska aktivister, partibundna eller ej, utestängda från sina aktioner så förstärker det enbart intrycket av att de egentligen mest vill umgås med sig själva och undvika en bred uppslutning.
En ny klimatprogressiv kraft måste få en bred förankring. Den grabbiga, omoget konsekvenslösa SD-synen på klimatproblemen måste styras upp, borgares värnande om näringsliv och teknik som den drivande lösningen är av alla experter utdömt som otillräcklig. Vänsterns vurm för de arbetandes rätt till konsumtionssamhället reducerar klimatfrågan till identitetsfrågor.
Frånvaron av ärlighet styr. I dag lever vi i en förnekelse uppbackad av ett politiskt etablissemang, av statliga myndigheter, av näringsliv och inte minst av våra egna publika och undflyende media.
