Krönikor

Politisk förändring kräver att någon gör jobbet

När 1968-vänstern skrev som mest radikala pamfletter, skrev en socialarbetare och gräsrotsorganisatör i Chicago en sorts motbok. Den innehåller ingen målande beskrivning av framtiden passande att citera till rödvin, eller någon romantisk längtan efter revolutionen. Den handlar om hur man gör. Skillnad. Här och nu. För oss, och för alla som behöver det.

Saul Alinskys Rules for radicals kom 1971. På senare år har några oväntade läsningar av boken, som vore roliga om de inte var så tragiska, skamfilat ryktet på den tummade 224 sidor långa skriften från min bokhylla. Vi kommer till det.

Men först något om vad det är som får mig att tänka på Alinsky. I min senaste krönika i Syre skrev jag att ekvationen för att vinna politiskt förtroende bara är svår att utföra, inte beskriva. Får du människor att dela din verklighetsbild, så kan de lyssna till dina lösningar, och känner de då tillit till att du kommer kämpa för de lösningarna kan du vinna förtroende. Verklighetsbild + Lösningar + Tillit = Förtroende.

Jag läste de där raderna några dagar senare, och insåg att något ändå saknades.

Vem ska göra jobbet?

För att någon ska vinna ett förtroende, krävs först och främst att någon söker det.

Människor är mer politiska än vad man kanske kan tro. De undersökningar som gjorts visar att allt fler är beredda att ta ställning, uttrycka sin uppfattning, skriva under en namninsamling eller ta kontakt med en politiker. 68:orna välte piedestalerna och fick ner auktoriteterna i ögonhöjd med andra, och när de nu står där är vi du och dom med varandra.

Så många är beredda att ställa krav på sitt. Och när välfärden krackelerar under nedskärningar och valfrihetsreformer, har det blivit en nödvändighet. Men politisk förändring blir inte möjlig för att var och en kämpar för sin sak. Det kräver att man går samman. Och ska man gå samman, måste någon organisera det. Bjuda in, söka polistillstånd (eller låta bli), måla plakat, boka möteslokal, bjuda på kaffe. Bestående förändring är svår att upprätthålla om man bara gör det tillfälliga. Då krävs gnetet däremellan. Det bestående, ihärdiga engagemanget. Bevakandet av vunna landvinningar i en förhandling, viljan att ta några steg till.

Och när man söker någon att göra det jobbet, tittar de flesta ner i golvet. Statsvetaren Erik Amnå har beskrivit vår tids tudelande förhållande till engagemang som ett jourhavande medborgarskap. Vi gör gärna en insats som är konkret och mätbar. Läxhjälp, knattetränare, volontär. Men när det kommer till att ta på sig ett mer ihållande uppdrag, har vi så mycket annat som behöver göras. Så blir det svårt att hitta en kassör, någon som hjälper till i kyrkans expedition eller en politiker.

När Saul Alinsky gav ut sina erfarenheter av decennier av lokal organisering var det i en vilja att få alla som drömde om en bättre värld att sluta drömma och börja göra. Som ung var Barack Obama aktiv i en Alinsky-inspirerad kyrkogrupp, och det är ingen hemlighet att han tog med lärdomarna in i det ständiga kampanjarbete som oväntat gjorde honom till president.

”Jag ber er inte om att tro på min förmåga att göra skillnad i Washington”, sa han. ”Jag ber er tro på er förmåga.” Det var inte de smarta strategierna eller de stora donationerna, som banade hans väg. Utan myllret av många organiserade. Alla som hade gjort sitt i det lilla, och som nu vågade hoppas på förändring i det stora.

Det är något liknande som behövs idag. Alla vi som tagit jouren i demokratin, måste förmås tro på att också en stadig kursändring är möjlig. Att mitt bidrag i en nämnd kan göra skillnad på riktigt.

Det underlättas såklart inte av hatet, och nedtryckandet, av var och en som säger emot rasisterna, regeringen eller den auktoritära tidsandan. När Rules for radicals blivit mytologisk som boken som gjorde Obama till president, försökte först Tea Party-rörelsen och sedan Trump-lägret göra sin egen version av den. Inte utan framgång. Parad med ett hätskt digitalt klimat och en rejäl dos härskartekniker så kunde de idéer som formulerats för att skänka kraft till mångas organisering för förändring, användas också nedåt. Men jag tänker att när de reaktionära försöker förlöjliga och sära oss, behöver vi istället stå än mer samlat och inte paralyseras eller ägna all tid åt att slå tillbaka, utan luta stadigt mot varandra i nya kamper för en rimligare värld.

Organisering, hopp och motstånd.

Minnet av Per Gahrton. En ideolog - och en organisatör.

Regeringen börjar montera ner folkbildningen. Ett bildat folk står väl i vägen för deras agenda.