När Ebba Busch talar om oikofobiskt självhat – vad menar hon då? Och varför väljer hon just det ordet? Ordet oikofobi har använts i skilda betydelser sedan det myntades första gången av en brittisk poet. I dag står det för en idé som en av Sverigedemokraternas husgudar ligger bakom.
I sitt sommartal den 20 augusti argumenterade Ebba Busch mot ett förbud mot koranbränningar. Jag håller med henne om att ett sådant förbud vore orimligt och skulle få orimliga konsekvenser. Men det var en del annat som stack ut i talet.
Bokbål och bara bröst
Hon anser att de som vill förbjuda koranbränningar, inte för rikets säkerhet eller för att de själva är muslimer utan av omsorg om andras tro, är hycklare. Hon tar dem inte på allvar eftersom hon menar att det har varit ”fritt fram att håna och smäda” kristendomen. Till och med i public service! Hon räknar upp exempel: en sketch av Grotesco, några Femenaktivister som visade brösten under en katolsk mässa i protest mot katolska kyrkans abortmotstånd 2014 och skämt om frikyrkliga i SVT 2019. Var var ni då? frågar hon upprört.
Utan att blinka jämställer hon skämt och bara bröst med bokbål. ”Det är inte logik som driver dem som nu plötsligt vill se någon form av blasfemilagar. Det är just rädsla – och möjligen oikofobiskt självhat”, säger hon.
Längtan ut i världen
Oikofobiskt självhat, vad menar hon med det? SD:s före detta gruppledare i riksdagen leder en tankesmedja som heter Oikos, och om dess skribenter drabbas av smärtsam klarsyn kanske det leder till oikofobiskt självhat? Nej, Ebba Busch hade nog något annat i tankarna, men vi börjar med oikos ändå.
Oikos betyder hus på forngrekiska. Hus, hem, hushåll och så vidare. Eko- i ekologi, ekosofi och ekonomi kommer från det ordet, och det finns en tidning för ekologer som heter Oikos.
Fobi är rädsla, så oikofobi blir rädsla för hemmet. Inte ett grekiskt ord, men ihopsnickrat av två grekiska komponenter.
Det myntades av den brittiska poeten Robert Southey 1808, och det han beskrev som oikofobi var unga människors längtan ut i världen. Wanderlust, som det heter på tyska. Själv blev han relegerad från Westminster school 1792, när han var arton, för att han hade skrivit en uppsats mot skolagan i sin egen tidning The Flagellant.
Så småningom plockades ordet upp i psykiatrisk terminologi, med en annorlunda betydelse. Inom psykiatrin handlade oikofobi om rädsla för prylar i hemmet – hushållsmaskiner och annat elektriskt.
Efter andra världskriget, när många kvinnor hade tagit över männens jobb medan de krigade, var det inte alla som fann sig tillrätta när de sen skulle bli hemmafruar. Vissa samhällsdebattörer kallade det för oikofobi, men det var inte det Ebba Busch menade heller.
Husgud inom SD
Ännu senare, 2004, lade en ny Robert rabarber på oikofobin, nämligen Robert Scruton (1944–2020), en brittisk konservativ filosof som har blivit husgud inom SD. I sin bok England and the need for nations beskrev han det som ”förkastandet av arv och hem”, som han ansåg var ”en fas genom vilken ungdomssinnet normalt passerar”.
Därefter, tyckte Scruton, borde man sluta kritisera samhället, sitt eget samhälle, och sluta engagera sig i kultur i eller från andra delar av världen. Även om somliga fortsatte – på de amerikanska universiteten ansåg han att ”en kronisk form av oikofobi” hade spridit sig ”i form av politisk korrekthet”.
Den underliga idén att en västerlänning som till exempel värnar om flyktingar eller minoriteter lider av någon form av fobi har sen spritts i vit-makt-rörelsen och exempelvis SD.
Det är därför den SD-nära tankesmedjan heter Oikos. Det är en blinkning till Scruton, och när Ebba Busch talar om oikofobiskt självhat blinkar hon som en fyr till både honom och landets organiserade rasister. Det skär sig lite i sommartalet, där hon annars är mån om att visa förståelse för muslimer. Som om hon kände att hon behövde ”balansera” med ett typiskt vit-makt-uttryck.
Jag undrar över den här tanken med att mogna och inse att hemma är bäst och det man växte upp med är det rätta. Med tanke på att sverigedemokrater i allmänhet är tämligen föraktfulla mot den svenska kultur de har vuxit upp med, menar jag. De har inte precis fått nationalismen med modersmjölken, så om ”förkastandet av arv och hem” är något slags barnsjukdom kanske det går över. Vi får väl se.
Ett huvud kortare
Här hade det varit lagom att avsluta, men nu står ordet blas-
femi, som i blasfemilag, och hoppar jämfota och vill ha en förklaring. Okej då! Precis som oikos och fobi kommer blasfemi från grekiskan, det är släkt med engelska blame och svenska blamera och grundbetydelsen är ungefär elakt förtal.
De första exemplen på blasfemi på svenska är från 1600-talet, och det allra första finns i en samling Kongl. stadgar, förordningar bref och resolutioner. Det handlar om hur man ska göra med en soldat som är anhållen ”för bespottelse af Guds ord”. Om hans yttrande ”finnes av Consistorialibus at wara medh någon Försmädelse och Blasphemia bemängde” ska han ”dömmas til Swerdet och executeras vthan nåder”.
Consistoriabilus verkar ha varit någon på ett konsistorium, en ecklesiastisk eller akademisk myndighet (och ecklesiastik kan du läsa om i den förra sylen i vädret). I alla fall någon som hade makten att se till att den som bröt mot blasfemilagarna blev ett huvud kortare.
