Krönikor

Systemförändring istället för politisk kosmetika

En syndaflod sköljer över henne. Det var så jag tänkte när jag såg fjärilen nästan dränkas av dagg den där morgonen när jag vaknat under vindskyddet. Några dygn under bar himmel, några dygn utan annat än vatten från bäcken, fisk från sjön och bär som extra energitillskott. Med nätter där stjärnorna breder ut en fäll av evighet.

Är daggen tung att bära? Blåvingen står där på stråt. Hon börjar sin dag under vattenmassorna. Sakta, nästan smärtsamt sakta, lyfter hon ett av sina ben och flyttar det varsamt någon millimeter på grässtrået. Tålmodigt. Hon lyfter ytterligare ett av sina ben, försiktigt utan att ha sönder dropparna.

Solen värmer, myrorna har redan börjat sitt arbete men blåvingen står där bara och låter sig värmas så att de tunga daggdropparna kan upplösas av solen. Jag rör mig oförsiktigt, skrämmer henne kanske, hon rycker till, gör en oförsiktig rörelse med sin ena antenn, några daggdroppar spricker sönder och den där syndafloden sköljer över henne. Så stillar hon sig igen. Låter solen bearbeta de droppar som återstår.

Hon har en kort sommar att flyga. Hon har snart levt ett år, som larv har hon övervintrat hos myror där hon, före förpuppningen och återfödelsen som fjäril, livnärt sig på myrlarver. Myrorna accepterade henne därför att hon gav dem en avsöndring som de uppskattade.

Solen tränger in genom vindskyddet. Strålarna klättrar nedför granarnas mörka grenar, lövträdens daller, når blomskägglavens små vita lampor.  Där nedanför ligger sjön, lätt krusig. 

Blåvingen vaggar försiktigt, de kvarvarande dropparna på antennerna har, en efter en, lösts upp av solens strålar. Det doftar varmt, fuktigt. Det doftar uppvaknande och liv. Fiskgjusen som morgonseglat dyker bort från synfältet. Hon med de hopfällda blåa vingarna stampar med benen och vänder sig försiktigt på stråt för att solens strålar ska nå fram. Hon sträcker sig i den ljumma vinden, lyfter också bakkroppen och står där och badar i solen.

Hon är stark, obändigt stark. Hon bär vattnet med uppburet lugn. De till synes svaga är ofta starkare än de till synes starka. Det är insekterna som anpassar sig fortast. Det är den lilla människan som bär upp samhället.

Så fäller hon ut vingarna, de är lite luggslitna efter jakt på föda och efter hetsigt parningsspel. Hon slår några slag. Hon balanserar lite osäkert. Hon lättar från stråt. Hon flyger.

Jag besökte den där platsen igen. Efter flera år. Gammelskogen var skövlad. För skog är inte bara skog, skog kan omvandlas till pengar, till siffror på konton. Och siffror på konton väger blytungt mer än norddaggskåpa, blomskägglav och tretåig hackspett. De där tre har sällskap, om vi ser bara till Sverige, av 1 900 andra rödlistade arter som är helt beroende av skogen.

I grunden kanske människans största planetära misstag är att bygga system som utgår från att siffror på konton är viktigare än verkligheten. Det är därför vi behöver systemförändring, inte politisk kosmetika.

Allt fler vet vad våtmarker är.

Tidöpartiernas kamp mot medier som upplyser om vikten av systemförändringar.