Det är dags att gräva fram sin Barbara Ehrenreich ur bokhyllans innersta gömmor, tänkte jag i veckan. Det var hon som i sin Nickel and Dimed (Barskrapad på svenska) från millenieskiftet satte ord och kött på den amerikanska medelklass som inte alls var särskilt medel utan snarare working
poor. Fattiga med arbete. Tanken fick jag i ett rum som jag ärligt inte minns som särskilt stimulerande för just sådana.
Tankar alltså. Det var på riksdagen, under lysrören som tisdagseftermiddagarna vakar över Miljöpartiets riksdagsgrupp. Det är en samling jag inte längre tillhör, men en gång om året får jag komma dit och presentera vem som är pristagare i Ulf Bodach Söderströms minne.
Ulf var författare, vän och delaktig i den gröna idéproduktion över tre decennier. Det här året utsågs ekonomijournalisten Andreas Cervenka till pristagare och fick dela sina tankar med de förtroendevalda miljöpartisterna. ”Jag har skrivit ’politikerna’ i plural och bestämd form så många gånger att det väl är på tiden att jag träffar några av er”, sa han och underströk sitt oberoende. I sin bok Girig-Sverige beskrev Cervenka hur den svenska miljardärslistan blivit allt längre, skatterna allt orättvisare och ojämlikheten växt till rekordnivåer även i en internationell jämförelse. På listan ryms ett
inte oansenligt antal personer som blivit miljardärer på pengar som från början var allas.
Här finns friskoleprofitörerna och det tidigare kommunalrådet ur arbetarrörelsen som kom på den lysande idén att köpa upp skattebetalarnas fastigheter och sedan hyra tillbaka dem dyrare till oss. Alla på listan har dragit vinstlotten när politiken gynnat ägande och spekulation före arbete och verkligt entreprenörskap.
Politiken har inte ändrats, men ändå skriver man i dåtid. För nu pyser luften ur hittepå-beräkningarna. ”Min bok har blivit lite av ett obduktionsprotokoll över den svenska ekonomin”, konstaterar Cervenka. Två frågor utkristalliserar sig. Den första är tydlig: ”Vem förlorar mest?” Miljardärslistan kanske krymper något, men det drabbar ingen fattig så att säga. De med allra minst marginaler tar första slaget, men för de som väl är inne i systemen kommer
försörjningsstöd och bostadsbidrag börja räknas upp.
Så hur går det för alla som trodde att de var medelklass? Radhusområden kommer dras itu. En del köpte i tid, de står räntehöjningarna an. Andra ser
det som redan var den högsta månatliga utgiften stiga till det dubbla eller mer. För många med lån som varit bundna syns räntehöjningarna först nu, konstaterar Cervenka. Andra faller ur sina bundna elpriser. Och alla vi drabbas av matpriser som rusar medan regeringen inte gör annat än att lite snällt be Ax:son Jonsson och de andra matmiljardärerna hålla igen lite.
Då hjälper inte en universitetsexamen som lärare eller sjuksköterska långt. Då oroas hantverkaren och byggjobbaren, som nyss tjänade bra och kunde låna ännu mer i en nollräntedopad högkonjunktur ingen ville tro kunde ta slut. Så då uppstår nästa fråga. ”Vad händer nu?”
När medelklassen får det sämre, när vardagens ekvationer inte går ihop, så går till slut inte samhällsekvationen ihop. Protesterna vi sett under den växande osäkerheten är en västanfläkt mot vad vi har att vänta.
Hopplösheten och ilskan kan fångas upp antingen av de reaktionära, eller de rationella. Det kan bli konservativt och småsint syndabockstänkande. Eller äntligen en miljö där det går att diskutera politik för att låta de rika betala, och alla få vad vi behöver. Där krav som förmögenhetsskatt och basinkomst flyttas från vrårna där de stått, in till tankeproduktionens centrum. Ännu längre in i bokhyllan står Marx. Jag blåser dammet av den nu.
IPCC och Guterres talar hyfsat klarspråk.
Vem lyssnar?
