Krönikor

Utan skolbibliotek släcks barnens läslust

För de flesta barn är läsningen den första ordentliga läransträgningen. Fram till dess har det mesta lärandet kommit naturligt och varit detsamma som barn i vårt släkte i alla tider lärt sig genom instinkt och imitation. Krypa, gå, kommunicera med allt större precision.

Medan läsningen är en avancerad förmåga, som kräver koncentration, ihärdighet och intresse för att erövras.

Därför är det så lätt att förstå hur läsinlärningen kan skapa revor, sociala klyftor, i ett lands bildning.

Barn som växt upp med böcker runt sig, som sett vuxna läsa, och blivit läst för på kvällarna vill inget hellre än att själv erövra magin att förvandla krumelurer på en sida till berättelser, tankar, fantasier. De vill kunna det de äldre kan, de vill läsa lapparna där deras vuxna skriver ner sina hemligheter.

För barn som möter läsningen först när skolan tar vid känns ansträngningen ofta onödig. Medan den tidigare gruppen barn läser av samma lust som de leker, så tycker barn som växt upp utan läsning att läsinlärning är något som tar tid från leken.

För de flesta barn krävs många timmar för att börja läsa med flyt, att kunna plocka upp en bok och försvinna iväg eller lära sig av innehållet. Fler timmar än någon skolas schema rymmer. Om du då först i tredje-fjärde klass – när du börjar få texter som du inte förväntas traggla för att lära dig läsa, utan som du ska läsa för att lära dig av innehållet – förstår att läsning kan vara något viktigt, så har du redan halkat efter.

Att väcka, och aldrig släcka, barns lust för läsning är därför bland det viktigaste som går att göra för att överbrygga klyftor. Den frivilliga läsningen är livsviktig för att ett samhälle ska hålla samman.

I maj kom siffrorna från den största internationella mätningen av barns läsförståelse, PIRLS. Rubrikerna talade om att fjärdeklassarnas läsförståelse sjunker och skolministern talade om ”kris” och ”katastrof”. Uttalanden som antingen kan vara rimliga eller rent hyckleri, vi kommer till det.

Bilden var både mer komplicerad, och på ett plan värre än vad som kommunicerades. Sverige fick, efter en period av förbättrad läsförståelse, ett av sina sämsta resultat någonsin. Men det fick fler länder. Man kan nästan säga att hela (den undersökta) världens läsförståelse sjunker, ett kraftigt underbetyg till länders hantering av pandemin. Att Sverige inte stängde våra skolor, hjälper oss sannolikt i jämförelsen mot andra. Bara fyra länder har ett statistiskt signifikant bättre resultat än Sverige. Tidigare studier har visat att läsningen minskar snabbare i Sverige än i andra länder i EU och OECD, men det bekräftas inte i den här studien.

Sveriges hela nedgång förklaras genom ökande socioekonomiska skillnader och ökande skillnader mellan skolor.

Det här var det väntade resultatet. Lärare och elever sliter på. Föräldrar som kan hjälper till. Men om inte systemet hjälper, utan tvärtom driver barn isär ännu mer, så kommer vi inte längre än såhär. Inget land har haft stadigt växande skolresultat, samtidigt som klyftorna i skolsystemet växer. Det är en omöjlighet.

Sverige har haft kraftigt växande klyftor mellan människor. De snabbast växande i hela OECD. Med regeringens politik och den ekonomiska krisen kommer det förvärras. Då behövs ett skolsystem som försöker överbrygga klyftorna, som försöker ge samma chans till alla barn oavsett hur, var och med vem man växer upp. Men det svenska skolsystemet gör tvärtom. Det förvärrar segregationen, fördjupar de ekonomiska klyftorna, delar barn efter deras föräldrars plånbok.

Det här går att göra något åt. Förstatliga finansieringen av skolan. Förbjud vinstdrivande friskolor, som i praktiken gjort ökad segregation – föräldrarnas oro över vilka barn ens barn ska gå i skola med – till hela sin affärsidé. Sluta finansiera skolan med elevpeng, utan säkra stabila resurser med mer pengar till de skolor som behöver det. Stoppa genast alla nedskärningar i skolan. Förändra antagningssystemet, avskaffa kötid som kriterium och ändra närhetsprincipen så inte hela systemet är riggat för rika.

Det här tvivlar jag på att Lotta Edholm kommer göra. Då är det billigare att säga kris och katastrof.

Men då finns det en sak som borde vara helt okontroversiell. Som varit en del av den svenska idén om skola i över hundra år, längre än folkskolan. Som är möjlig att genomföra, eftersom lagförslaget finns färdigberett och behandlat. Som har mycket stark evidens för att det stärker alla lärares arbete med läsning, samtidigt som det särskilt ökar den frivilliga läsningen. Som har en i sammanhanget helt försumbar prislapp.

Ge alla barn skolbibliotek med bibliotekarier. Om man inte gör det, när man kan, då är det hyckleri att tala om kris och katastrof. Då tror jag inte att man bryr sig. Då är man inte i politiken för att få fler barn att läsa. Då drivs man av något annat.

Protester i Stockholm ledde till minskade nedskärningar till skolan (men systemet tvingar då kommunen att ge 25 miljoner till friskolor, även om de just plockat ut vinst).

PIRLS visar att svenska barns tillgång till skolbibliotek tvärtom minskar.