Krönikor

Ärofyllda steg ut ur slaveriet 

August Strindberg försökte i essän Var äro växternas nerver? leda i bevis att växterna utvecklats från djuren. Han hänvisade till ett litet manteldjur från klassen sjöpungar. När ynglet av en sjöpung slår sig ner på en fast yta utsöndras omedelbart en sorts klister som gör att den lille kommer att sitta fast resten av sitt liv. Som en sorts växt.

Utveckling är, om man får tro Strindberg, ”endast en rörelse framåt eller bakåt”. Hans evolutionsteori har sina brister men jag har ändå tagit till mig att utveckling också är att ta steg tillbaka. Det vi i dag behöver göra är nämligen att ta ett antal ärofyllda steg tillbaka. Stegen framåt, som vi triggas att ta, går nämligen så fort – vi lever ju i kortsiktighetens förbannelse – att såväl samhället som planeten kan få hjärtstopp.

På det sättet känner jag mig, vilket gör mig lite beklämd, litegrann som konservativ. I konservatismen är ju grundbulten att förändringar inte bör ske fort, utan stillsamt växa in. Vilket inte är minst viktigt då det gäller en del arters förmåga att anpassa sig – sker förändringar för fort går arten under. Frågan är väl om människan är en sådan art. Vi är i alla fall inte lika snabba att anpassa oss som vad vi ibland kallar skadeinsekter, även om vi väl själva lever upp till det där med skadedjur.

Livet utvecklas i alla möjliga riktningar. Det är nog bara vi människor som i efterhand skönjer en riktning, med oss själva som slutmål. Drömmen om det som numera kallas grön omställning tycks också utgå från den föreställningen. När människan är fast i ett fördomsfullt tänkande om vad utveckling är går det lätt åt helvete. Idén om mer, större och fortare som pimpas med idén om evig tillväxt utgör ett sådant fördomsfullt tänkande. Inskränkt tänkande. Om det ens är tänkande i dess mer kvalificerade mening.

Det sägs att vi lever i antropocen, människans tidsålder. Låter ju maffigt, vi som tillhör arten homosapiens styr och ställer. Många tror att det är så. Vilket är en missuppfattning. Vi styr inte alls, vi är styrda. Av ett systemtänkande. Vi lever således i det som snarare borde kallas econocen. Ekonomismens tidsålder, i vilken vi är slavar under ett system, vars grundläggande misstag är den fnoskiga idén om evig ekonomisk tillväxt.

När vi inte kan skilja på tillväxt och utveckling är vi illa ute. Både när det gäller vårt hem i universum och när det gäller vår egen värdighet.

Hur som helst, Strindberg hade en poäng i all sin geniala galenskap. Utveckling kan innebära steg tillbaka. I en tid som vår handlar det om ärofyllda steg tillbaka. Bort från ekonomismen som gjort oss till slavar under systemet. Bort från ekomodernismens tankemönster.

Det vore ju fint om de språkrör som väljs i det parti som i sitt namn har med ordet ”gröna” vore tydliga på den punkten. Och därmed låta partiet bli riktigt relevant för alla oss som vill ha en riktig grön omställning där arbetslinjen ersätts med livslinje och tillväxt ersättas med utveckling.

För det som krävs nu är inte bara omställning i nån sorts banal ekomodernistisk mening, utan omsorg och omtanke.

Späckhuggare verkar vara förbannade.

Allt oljud från båtar.